Sickness

Jag är hemma och är sjuk. Sjukt tråkigt. Ont i huvudet är problemet. Det liksom bultar och smärtar som fan sen natt/tidig morgon och så känner jag mig helt zonkad och trött trött trött men nu vid tolv börjar det kännas bättre och då får jag ångest för att jag inte gick till jobbet iaf. Typiskt. Alltid ska men behöva känna dåligt samvete, kan aldrig slappna av när jag är sjuk.

Enkäter är kul

Jag tycker det är roligt med sånt här, och så över jag inför att jag blir känd och måste svara på massa kluriga frågor i någon fräsig tidning:

Du heter: Hanna (Linnéa i andranamn). Ganska nöjd.

Smeknamn: Inte många. Mamma brukar kalla mig Fia-Lotta och min syrra ibland för Lillskiten.

Låt som när du är ledsen sörjer till? Lite olika. Försöker inte lyssna på musik när jag är ledsen för får för mig att den blir betingad då.

Vad tror folk om dig? Haha, jag tror inte någon tror så mycket alls om mig.

Vad får du oftast komplimanger för? Det är ju inte så mycket man får komplimanger för, va deppo. Men någon sa en gång att hon tyckte jag var inkännande och klok. Ibland säger min kille och min mamma att jag är lite snygg, det kan ju va kul att höra men är ju ingen allmängiltig sanning liksom.

Vad säger du för att imponera på någon? Typ oväntade saker. Kan va roligt att prata eltermer med byggare, det förväntar sig inte att jag kan sånt.

Hur imponerar man på dig? Om man är smart och analyserande och rolig och dessutom använder mitt namn när man pratar, då är jag fast.

Brukar du skratta för dig själv? Ja haha, både åt mig själv och åt annat. Högt.

Vad står det i ditt senast inkomna SMS?: "OK!" Va o-roligt.

Var bor du? Vällingby. Förort är skiten.

Trivs du där: Verkligen! Det gör jag. Känner mig hemma.

Äger du några Converse: Japp, ett par skitgamla svarta.

Brukar du bli för full: Nehejdå. Händer inte.

Är du allergisk i mot något: Vissa djur - katter och ibland hundar. Och känner av pollen ibland.

Har du haft sex idag: Nä.

Nästa mål i ditt liv: Ta körkort.

Hur svarar du i mobilen: Hållå eller Hanna.

Vem ringde du senast? Linda igår tror jag.

Vad sa den du senast pratade med i telefonen: Hon sa att nu åker jag från Sumpan, vi ses vid halv sju. Ungefär.

Antal timmar sömn inatt: Kräver mkt sömn. Inatt 8 timmar.

Sov du ensam: Nej.

Brukar du komma i tid: Oftast.

När mår du bra: När jag inte oroar mig, när jag är med min kille, mina vänner eller min familj. Eller det beror på dagsform.

När blev du fotad senast: I torsdags på något mingel på jobbet. Generande.

Hur känner du dig nu: Lite bakis.

Vanligaste färg på dina kläder: Svart.

Vad saknar du: Ett fast jobb, en levande pappa. Inte exakt i den ordningen. Just nu Kaffe.

Hade du en bra kväll igår: Verkligen! Fick umgås med smarta vänner som pratade om bra saker och såg mig, få förunnat. Bara lite för mkt vin inblandat.

Favoritdryck på morgonen: Juice (mest svårstavade ordet ever)

Rakar du benen: Inte så ofta nej

När brukar du oftast gå och lägga dig: Senare än jag borde. Pigg på kvällen, trött på morgonen.

Är du blyg? Nej, inte direkt.

Sysslar du med någon idrott: Nope men längtar efter hästarna.

Vill du hellre ha mail än brev: Nej! Åh brev i brevlådan...

Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Trevlig romantisk tanke, men nja.

Har du spytt offentligt: Nej.

Är du nöjd med ditt liv: Otroligt mkt mer nöjd nu än för ett år sen, då kändes det inte så hoppfullt. Men nu.. Jo det blir nog bra det här.

Är du bortskämd: Inte alls.

Vad gör du i morgon: Imorgon krattar jag löv i mammas trädgård.

Vad är det värsta du vet? Tortyr, vågar inte ens tänka tanken för tar så illa vid mig.

Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka? Slösar inte så mycket pengar.

Vilken kändis tycker du är en bra förebild? Hm.. Jag gillar såna där udda, typ Cecilia Frode (men jag vet nästan inget om henne privat så förebild vet jag inte..). Sen gillar jag Jan Eliasson, han verkar ju supersmart och liksom GOD. Jag tar honom!

Vad längtar du till? USA-resa med älsket i december.

Har du bra vänner och äkta vänskap? Ja. Verkligen.

Vad är det finaste du fått? Kommer inte ihåg någon speciell sak sådär. Min kille är en sån som ger mig överraskningspresenter o blommor ibland, det är helt sjukt hur bra han är. Jag uppskattar det så in i bomben. Till MIG liksom.

Hur gammal är du: Om någon vecka: 30 (!)

Du samlar på: Gillar gammalt porslin.

Gröna eller röda äppeln: Röda! Ingrid Mari.

Vem ringer du när du är arg/ledsen: Linda.

Gillar du golf: Absolut inte!

Vilken tid gick du upp idag: 09.30.

Har du sovit i din egna säng inatt: Ja.

Har du strumpor på dig nu: Nej, tofflor.

Är det okej att gråta: Gud ja, är en lättgråten typ..

När grät du senast: Häromdagen när jag pratade om allvarliga saker med min kille.

Vad skulle du göra om du vann en miljon: En miljon är inte jättemycket. Resa, lägga in i en bostad, ge bort.

Bär du glasögon eller linser: Ja. Mest glasögon, ibland linser.

Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Nej, inte intresserad alls.

När går du upp ur sängen en helgmorgon: Tio kanske.

Vill du gifta dig: Ja, om man hittar någon att gifta sig med, absolut!

Vill du ha barn: Jepp.

Solar du ofta: Nej, larvigt.

Är du bra på att laga mat: Helt ok. Hatar att handla dock vilket liksom klägger grunden. Men finns det saker hemma, då lagar jag gärna. Är ganksa effektiv och snabb med.

Är du flygrädd: Mer och mer. Men på en lagom nivå.

Hur vig är du: Icke! Har aldrig kunnat nå golvet med fingrarna och ha raka ben. Komplex nästan.

Är du musikalisk? Nej, tyvärr.

Vad dricker du helst när du är törstig: Vatten eller mjölk.

Tror du på ett liv efter döden: Vore väldans trevligt men nej tyvärr.

Vad äter du helst när du ser på film: På bio: mentos med olika smak eller center. Hemma; yoghurt eller choklad.

Bor dina föräldrar tillsammans: Nej. Pappa dog när jag var fyra.

Har du tandläkarskräck: Nej.

Har du någon gång gråtit dej till sömns: Absolut men läääänge sen tack o lov.

Biter du på naglarna: nej.

Senaste låt du hörde: Viva la vida med är det, Kevin Borg, på radion. Löjligt!!!

Goda Grannar

Jag har alltså flyttat till Vällingby. Så blev det. Vanligheten och förorten. Jag åker med Tunnelbanans gröna linje på morgonen till jobbet (!) förbi Vattenfalls komplex i Råcksta, egna hem-villorna i Ängby, spanar på Åkeshovsbadet, svischar förbi Brommaplan, över Tranebergsbron och sedan ligger staden där. Jag tänker lite på Kerstin Thorvall och pendlandet till småstaden. Det är inte precis samma men ändå.

Vi har en granne som är från Afganistan, han och familjen har balkongen intill. Han och hans familj, som man inte riktigt har klurat ut än hur många som ingår, verkar jämt vara på balkongen. De liksom lever där. Vi är lite svenska och håller och längs väggarna för att inte behöva interagera alltför mycket. Var och en håller sig till sitt. Men vi har i alla fall fått veta, eller ja, Anders har fått veta att Afganistanfamiljen har bott här i något år och att mannen i familjen läser på SFI. Han pluggar flitigt på balkongen. Mannen språkar helst med Anders. Han förhörde sig tidigt om hur många vi skulle bo i lägenheten och förvånade sig över att vi bara var två. Och inte gifta heller. Som sagt, jag vet inte alls hur många de är, och de har en uppenbart mindre lägenhet än oss. Jag skäms lite. Sen skäms jag lite till för att jag inte slår mig i slang med grannarna varenda gång jag äntrar balkongen. Det gör jag inte. Jag är bara svensk och blyg och ifred. Vill kanske läsa en bok och inte hänga över räcket och käka frukt med Afganistanmannen. Detta skäms jag över. Jag är så ickefri i sinnet känner jag då. Jag borde känna mig berikad osv och helst bjuda på te och kanske starta en liten grupp med Afganistankvinnorna. Kanske det, kanske. Hehe.

Annars har vi Inga Karlsson på våning 1. Hon och hennes man introducerade sig när vi flyttade in. Jag var svettig och osnygg men hälsade artigt på Inga Karlsson och man. De är nog säkert 80 år, men har fin balkong.

På samma våning som oss bor även en thailändsk familj och en Schmith. Spännande.

Ändå är Vällingby som att komma hem. Jag kan de där femtiotalsgatlyktorna och utecentrumet man åkte till när man skulle handla vinterjacka när man var liten. Jag kan varje station in till stan. I Blackeberg klev gymnasie Dr. Martens av i tre år. Det känns hemtamt allting. Jag trodde inte att jag skulle uppskatta det på det viset jag faktiskt gör.

Händelserikt

Det kan vara så att jag kommer att vara lite trött efter arbetstid ett tag (läs helt zonkad). Det proppas in nya intryck i min hjärna just nu.

Nytt hemma

Jag har ett nytt hemma nu. Det har tre rum och två balkonger, en blå hall och ett kök man går igenom. Man kan gå runt i lägenheten, det gillar jag. Lite som en villa på något sätt. Det är så stort så jag tappar bort telefonen och lägger saker på ställen jag inte minns. Jag har aldrig bott större.

Det är härligt så det förskriver men just nu lite meckigt för man måste packa upp hundra miljoner kartonger och bestämma sig för olika möbler och samsas i smaksaker och samtidigt göra det vanliga livet. Plus att det är hetta. Jag får lite sommarångest och tänker maniskt att man borde bada.

Det tar på. I torsdags var vi på Akkurat och drack finöl men fick åka hem klockan 21 då vi nästan somnade i bordet.

Men mitt nya hemma känns gott och lugnt. Trots att han som bodde här innan dog. Jag tänkte nog ta och bo här ett bra tag.

Om Anders står ut med mig.

Vänta och vänta och vänta

Jag vill att det ska bli fredag så man vet att jobbkontraktet är påskrivet, vad man får för lön och om man får lägenheten som hänger på de två första sakerna.

Himlar i mej!

Twilight

Jag har blivit besatt av en bokserie. Fnissat lite åt väninnas totala uppslukning men jaja, jag lånar väl bokfan då.

Hm, sen är man förlorad. Jag vet att det inte är kvalitéoch det är inte direkt snyggt språk en gång. Men det är intagande. Och fängslande. Nu handlar livet om att få åka tunnelbana en kvart så man får lääääsa. Ransonering av återstående boksidor, ve och fasa när det tar slut. Jag känner mig som 12 då jag slukade alla böcker i lokalbiblioteket och bibliotikarien inte visste vad hon mer skulle ge mig.

Skulle köpa tredje delen idag på Akademibokhandeln och letade förgäves - frågade en expedit som tittade frågande på mig och sa "eh.. ja den står på tonår!" Jaha ja. Så när jag skulle betala hör jag mig själv säga: "får man byta, ehum.. om det inte är rätt. den som hon önskat sig". Tydligen inte helt bekväm med att jag uppslukats av vampyrporr, som någon kallade det.

Men idag ska jag åka tåg i tre timmar och jag tänker hänge mig. Har de en kall öl på tåget gråter jag av lycka. Sen ska jag sitta där och inte bry mig om något annat än Bella och den sinningslöst vackra Edward och KÄRLEKEN och äventyret i Forks. Och hur ska det gå med Jake, kan Bella och han fortfarande vara vänner fast han är varulv och fiende till Edvard, vampyren som Bella älskar?

Jag vet. Säg inget.

Ett fy tusan till bra liv är det annars!!! I verkligheten alltså.

Så kallad semester

Förbereder mig lite för extraknäck imorgon och nästa vecka. Intervjuer. Blir roligt!

Delmål nr.1

Egentligen skulle jag ha blivit skådespelerska, det är helt självklart. Inte för att jag apar mig så himla mycket och tar plats, men jag kan lätt vara en annan. Jag tror jag har den förmågan.

Nu blev jag inte det och det är inget att göra åt. Jag var för duktig och läste på univärsitäätet och sådär istället för att hålla på och flumma i någon oetablerad teatergrupp och söka in till scenskolan. Jädrar liksom.

Iallafall har jag fått ett jobb nu. Jag tror att jag är glad. Jo, minsann det är jag. Nu ska det arbetas på Rikspolisstyrelsen och personalavdelning. Det blir nog bra det.

Han som ska bli min nya chef tyckte att jag skulle bli psykolog, tyckte han. Han menade att jag verkade ha rätt "processtänk"- det gladde mig faktiskt mycket.

I övrigt (förutom att skaffa mig ett kneg) har jag som mål att ta körkort och fixa så att det går att bo under samma tak som den där urbra människan Anders innan 2009 är slut. Det senare inkluderar då att hitta någonstans bra att bo i/på. Knepigt. Men det är hyfsat lång tid kvar på 2009. Betryggande.

Min far och jag

Min pappa är död. Det är ingen nyhet, det har han varit länge. Nästan så länge jag kan minnas. Han fick en hjärntumör som bara växte och växte och sen dog han. Han blev 43 år. Det är ingen ålder på en häst.

För mig har han ju nästan alltid varit död, men jag kommer på det ibland. Det är som jag har något svårt att greppa att jag kommer från två källor, en mamma och en pappa. Mamma är ju min självklara förälder. Men en pappa njeeeaaa. Dock finns han väl någonstans ändå där. Knepigheten har jag nog fått från mamma men gladheten från pappa. Eller Ulf, som han hette. Jag kallade mina föräldrar för Ingela och Ulf nr jag var lite. Ingela var lite svårt så det blev mest Illa istället.

Jag inbillar mig en massa om min pappa. Det kan vara lätt att tillskriva en död person en massa goda egenskaper. Dock vet jag lite hur han var; glad och social och att han hade en förmåga att ta alla typer av människor. Alla gillade min pappa. Min mammas knepiga mamma tom. Kanske gillade min mormor pappa Ulf mer än sin dotter Ingela. Pappa Ulf var intelligent och klurig och underfundigt rolig, det vet jag. Han kunde skriva bra som fan och även teckna litegrann. Han började som journalist och blev såsmåningom copy med egen byrå. En höjdare i svensk reklamvärld på den tiden. ´

Han var lång som fan och hade stort rött skägg, min pappa. Och så rökte han pipa och hade brillor. Jag minns honom mest med blå manchesterbyxor. Hade hade kontor på Kocksgatan och den var oändlig och mörk och på kontoret fanns en helt ovan lukt och en massa papper och roliga lampor. Jag var tre-fyra och hälsade på. Sen hade han käpp att stödja sig på och senare rullstol. Lite mer senare hade han en sjukhussäng man kunde fälla upp och ner, det tyckte jag var roligt.

Ibland tycker jag att det är tråkigt att inte ha någon pappa. Det kom aldrig någon som tog hans plats i vår familj. Jag kan tycka det är tråkigt när jag lyssnar på våra gamla proggskivor och vill veta vad han tyckte. Jag vill veta vilka böcker han läste, vilka skivor han gillade. Min mamma som var en oupplyst liten jänta från en arbetarfamilj fick hela sin intellektuella skolning från min pappa. Jag har hela grunden från henne. Jag kan tycka att det är tråkigt vid uppenbara festliga tillställningar - födelsedagar och jular. Jag kan tycka det är tråkigt att han inte fick träffa viktiga personer som jag gillar som jag tror han skulle gillat. Jag hade gärna velat lyssna på min pappa och någon kär pojkvän när de satt i ett annat rum och pratade.

Jag kan tycka det är tråkigt vid vissa tillfällen i vardagen, hade jag ringt min pappa när jag var glad? Eller kanske när jag varit ledsen. Det vet jag inte. Vi kanske inte hade varit nära om han hade fortsatt att leva. Mina föräldrar kanske inte ens varit ihop, det vet man ju inte det heller.

Trots att det är lite svårt att fatta att jag inte bara kommer från min morsa så tänker jag på det ibland när jag ser mina händer. Jag har dem från Ulf. De är identiska. Med intygande från min mamma.

Soffan och jag

Jag har två soffor i min lägenhet. Det ser rättså knepigt ut. En är av den sköna sorten; man kan sitta i ett hörn eller ligga helt raklång. Skön som fan. Den andra är mer som en liten kant. Hård och obekväm och skavig men hemskt fin. Det är lite som med människor.

Jag tror jag ska göra mig av med den skaviga, om jag har hjärta. Jag köpte den för ungefär två år sen på annons på Blocket. Fell in love. Den bodde på söder i ett rätt tråkigt höghus men när jag plingade på dörren öppnade en kille i 30-årsåldern med fina snälla ögon. Det var urtjusigt i lägenheten. Reklambyråtrendigt, gamla reklamaffischer, designmöbler blandat med gammalt, ljust och stort. Fint som fan. Minns ett högblankt vitt golv som jag tänkte borde vara jobbigt att städa. Där bodde han med de fina snälla ögonen med en skitsnygg (såklart) flickvän med någotslags svarta draperade kläder och en svart katt (golvet??!). Jag provsatt soffan lite i ett hörn och köpte den sen direkt. Jag tror jag ville vara dem. Såna där som har koll på allt. Och så surfar de kanske på nån häftig strand ibland och tja, är ruskigt kära och allt det där. Knappt att jag ville gå hem. Fast jag har ju iof aldrig velat surfa.

Sen kom den kantiga, obekväma farande på ett takräcke med Andreas gamla 740, snäll var han som hjälpte mig. Den flyttade in i 25 kvm intill Karolinska. Där konkurrerade den ut den vita Klippan som fick flytta tillbaka till flickrummet.

Sen dess har vi varit polare, jag och min kant. Fast de flesta besökare ser lite besvärade ut när de måste sitta i den. Nej, den är inte känd för att vara bekväm direkt. Det funkar om man ligger raklång lite snett med huvudet i en konstig vinkel. Men snygg tycker jag att den är, jag blev lite lite häftigare kanske. Det var lite drömmen om ett lite annat liv.

Nu bryr jag mig inte så mycket om att vara häftig längre. Nu vill jag sitta och ligga skönt i en soffa som är grön. Och jag vill inte heller ha något annat liv.

The Idiot boy

Det bara regnar och regnar.

Hemma från det soliga Italien. Där allt var frånkopplat och här och nu på ett härligt sätt. Ett litet flyende. Men det kan man behöva.

Idag saknar jag att prata med Fredrik. Ingen förstår nyanser så bra som han.

Nya tider

Nu är det måndag och nya tag. Helt nya och andra tag efter en utarbetad plan. Seså! Ska nog gå vägen det här. Hannas nya smarta plan för att tillskansa sig ett jobb utan att bli vansinnig under tiden. Kommer gå utmärkt. Säkert. Snart sätter jag igång. Om en halvtimme börjar det!

Helgen var sjukt bra och intensiv. Bror och jag skulle segla Ornö runt. Kappsegla alltså. Ujuj. det började redan klockan kvart över sex på morgonen genom att brorsot hämtade mig i Polon. Mot Dalarö! Väl där packades båten lite halvnoga och vi drog iväg typ kvart över sju från marinan. Spegelblankt vatten och strålande sol! Toppen, tänkte vi - snart kommer sjöbrisen.

Efter någon halvtimme på tuffande motor äntrade vi viken som var samlingsplats och lade oss bredvid en gul familjebåt (kan ej sorten). Det bästa när man ska lägga till och det är trångt är att sikta in sig på någon båt med familj i - de är alltid glada och hjälpsamma och drar i tampar och kommer med glada tillrop. Vad man inte gör är att snajsa in sig bredvid någon Bavaria med killgång i likadana Piké. De tittar åt ett annat håll och man får skämmas om man komma åt båten. Eventuellt hänger de ut någon fender lite snorkigt. Alltså; vi siktade på familjebåten. Allt gick som smort! Puh, första utmaningen klar.

Det är liksom stressigt att hålla på med segling. Ofta händer saker så fort och man måste panikskrika lite dämpat åt varandra. Det är skräckblandad förtjusning. Nu har vi ju blitt lite vana och det går bra och lätt för det mesta men det uppstår ofta eller alltid dråpliga situationer man måste hantera.

Vid halv elva var det dags för start. I vår klass var det bara 10 båtar ungefär men starterna gick med fem minuters mellanrum så det var tjockt med båtar som försökte lägga sig i bra läge på fjärden. Jag blev lite stressad. Jeppe skulle hålla på och fixa med segel och grejer och langade rodret till mig! Ve och fasa.. Men gick rätt bra ändå. Vi gjorde några slag och sen gick startskottet och vi fick faktiskt en hyfsad start! Besättningen var taggad. Sen kan man säga att det gick... ehum utför. Plötsligt var det ingen jävla sjöbris längre och vi låg i stiltje i ett sund. Vår lilla båt med lågt lys-tal blev omseglad av ungefär hela startfältet och stämningen var minst sagt tryckt. Flerskrovsbåtarna låg iof still de med. Vi hade en jättekatamaran bredvid som det bara fladdrade i seglen för. Katastrof! Man kan liksom inte seglingstävla utan vind. Vi bestämde oss för att bryta när vi nådde Ornö huvud och det gått nästan tre timmar. Kändes inte roligt alls att sitta och vara stressad över att det inte blåste. Och varken jag eller bror var så sugna på att "segla" i tio timmar för att ta oss runt. Vi vände hemåt. Misslyckat värre tills vi läste resultatet och bara 63 båtar av 194 tagit sig i mål. För lite vind!!

På kvällen kom Linda över och vi åt thai på balkongen och en och annan GT. Söndagen var hotellfrukost och promenad och morsdagfirande.

Och nu är det måndag och jag får träffa killen jag gillar som uppslukats av pluggböcker hela helgen!! Hurra!

På en enda dag!!

På en enda dag kan man hinna allt detta:

Städa i en annans hem, mer specifikt - min systers.
Fika i trädgården
Snacka med lite hantverkare
Åka lite med en bil och äta glass vid en kanal
Besöka bank, apotek och en konstig skoaffär
Inspektera ett gammalt träslott och förundras över ett coolt biljardrum + en helt egen bokskog
Kolla lite på en blodbok
Äta lunch
Förflytta sig till den stora staden genom en jävla bilkö
Handla mat
Fika lite igen
Vika tvätt och städa
Förbereda morgondagens segling

Herregud, det är nästan rekord i aktiviteter. Bra. Jag behöver öka effektiviteten och tempot ganska mycket, känner jag. Mitt tempo har varit extremt lågt senaste veckorna. En grej per dag kunde man eventuellt klara av. Eventuellt.

För övrigt; visst ljust i jobbsökandet. Söker ett superhemligt jobb. Faktiskt.

Botten

Fick veta att jag inte fick jobbet. Fy fan. Då ska det samlas energi och börjas om igen. Blä.

3-2-1 Kör!

Jag har varit i Dalarna. Det var bländande. Den här tiden är ju som sagt så vacker så man dör och så var det på vägen från stan till landet. Jag kan nästan inte förstå hur fint Sverige är. Och hur ihopbunden man är med landet, hur betingat med alla möjliga minnen dofterna och färgerna är.

I Gräv var det en helt annan värld där allt gick. Sånt tycker jag om, inga rätt eller fel finns och alla får vara som de är. Lite läskigt var det med alla nya människor som dessutom är släkt med den där jag tycker hemskt mycket om, men det gick ganska så bra. Det var hundra miljoner personer i ett myller men också djupa samtal, mycket kärlek, god mat, tystnad vid vatten, hästklappning, potatiskanonsskjutning, snus och en hel del öl. Plus badtunna under ljus sommarnatthimmel.

Jag är väldigt matt i huvudet nu och hade kunnat sova en evighet, men jobbskiten ska sökas och sen ska den här gamla kvinnan gå ut i solen.

Fibes-Erik?

Ibland ser jag han, Christian tror jag han heter, han som sjunger i Fibes Oh fibes. En period tyckte jag att de var hemskt häftiga. De är väl hyfsade, tycker jag nu. Helt ok-bra. Han, Christian bor nog ganska nära mig, han brukar hoppa på tunnelbanan vid Gullmarsplan. Jag stör mig något på honom, fast han faktiskt är jävligt snygg. Det är kanske just det - han vet det.

I alla fall. Häromdagen såg jag honom och vips kom jag att tänka på en Erik. Det är en alldeles egen historia det. Det kan vara sex-sju år sen kanske. Jag hade kommit ur den där bortkastade alldeles för långa historien med en person jag inte borde varit med. Det var som att hitta livet igen. Jag bodde på Gärdet och levde lite av livets goda dagar. Det var mycket Riche där den sommaren och Berns, sena varma nätter och många härliga cykelturer (lite alkoholpåverkade) hem. Av någon anledning blev jag lite lagom besatt av Per Hagman. Han flörtade lite med mig en gång på Riche och pussade mig på kinden (som han nog gjort med alla Stockholms flickor). Jag började läsa hans gästbok lite halvmaniskt och helpubertalt. En gång var det en diskussion om kärlek och jag skrev ett litet inlägg om just det, kärlek. Om vad jag tyckte det borde vara. Minns inte riktigt hur det var men det var något om att man ska vara varandras vapendragare och INTE ligga i skyttegravarna och kriga med varandra, som så många håller på med. Straxt efter får jag ett mail från en Erik.

Erik bor i Göteborg och pluggar nog lite och jobbar på bar. Han uttrycker sig smart och roligt och är lite dekadent mellan raderna. Jag tycker det är kanon. Vi börjar med en korrespondens. Många långa mail om livet och uppväxten och samtiden och allt det där. I ett ärlighetsrus, såsom det kan vara när man aldrig setts. Jag sommarjobbar i någon tråkig reception och formulerar mail i huvudet under dagarna och när jag promenerar hem genom varm asfaltsstad. Sen hur det är så börjar vi sms:a varandra. Och ja, även prata i telefon. Vi kan vara ute i var sin stad och messa varandra och sen åka hem och snacka. Om hur man inte lyckats snärja den man ville. Om vad man ska göra imorgon. Om hur jag inte blev gladare av att köpa ett nytt soffbord exempelvis. Sådant. Somna med luren under örat.

Han är superfin. Någon dag får jag för mig att va fan jag åker dit och hälsar på´n. Föreslår detta. Hehe. Erik tycker inte att det är en så bra idé. Han hör inte av sig på en vecka. Hehe. Jag fattar vinken. Och trots allt är det ingen flört. Det tror jag vi båda vet. Vi har bara hittat varandra på ett bisarrt sätt. Sen på något vis jag inte kommer ihåg så slutar vi höras. Något halvår senare är jag i Umeå och får ett mess: Erik är i Stockholm. Jag som nästan jämt är i stan.. Vi ses aldrig. Sen böt man mail och tappade bort telefonnummer och nu är han borta.

Varför Fibes då? Jo han kände dem, de killarna. De hängde. Så ibland tänker jag att jag kanske borde dra tag i Fibes-Christians rockärm och fråga - Erik? Känner du en Erik? En lång, blond en som pluggade filosofi (?), försökte sig på Malmö en tid men som flydde tillbaka till Götet? Känner du honom? Kanske hette han Norrman i efternamn? Jag minns faktiskt inte. Och säga: jag känner honom lite? Fast vi har aldrig setts!

Det är nog sånt jag aldrig kommer att göra. Men han var bra, Erik. Jag tyckte mycket om honom.

Någon som känner na?

Mellan hägg och syren

Det är den här vackra tiden. Då det doftar och doftar och är sådär andlöst vackert nästan överallt. Grönskan är bedövande och skirt grön. Underbart och nästan lite hemskt samtidigt, det är den ensammaste tiden av alla. För dem som är det. Det är förgängligt med. Fruktansvärt. Det är som om tiden går snabbare just denna tid. Jag har en stor hägg utanför fönstret, det doftar så att man nästan svimmar.

Tänk så många skolavslutningar man har haft och så många jobbluncher utomhus i någon passa på att vara ute en stund-anda. Jag älskar den här tiden. Man lever lite mer. Man ser saker bättre. Jag tycker om årstidernas skiftningar. Hade det inte varit mörkt och eländigt hade man inte sett det ljusa nu. Det är kontrasten som gör det. Och så är det med mycket. Ledighet är bara ledighet i kontrast till uppbokad tid.

Idag kom Ulrika och Annette på fika på eftermiddagen, lite spontant. Det där gillar jag! När folk kommer utan att man planerar i flera dagar innan. Vi satt i köket och åt leverpastejmackor och rulltårta, superhärligt.

Sen efter någon timme kom världens finaste människa Anders som var ute och cyklade och plingade på. Kan inte förstå hur bra han är, den mannen.. Och med MIG liksom. Så jag följde med på en liten tur på hojjen.

Stockholm kanske är världens vackraste stad i dessa tider. Eller så är jag kär, kan vara det. Också.

Linneorna and the brother

Jag umgås väldigt mycket med min familj, inser jag. Mer än andra. De flesta kanske pratar med sina päron och syskon någon gång sådär, i månaden. Inte jag. Jag pratar nästan med mamma eller brorsan varje dag. Och då och då den där egna stjärnan till syrra.

Ibland kan de nästan äta upp mig, såsom det kan vara när relationerna smetas ihop för mycket och de gamla rollerna går in i varandra.. Vi bråkar ibland och snackar skit om varandra, det får man göra inom familjen. Skulle dock någon annan göra det är det extremt känsligt. Och så reser vi nästan en ång om året ihop. Senaste gången var vi borta i fyra dagar, det var rätt lagom. Man ska inte utmana för mycket. Tre vuxna individer som inte är vana vid att umgås dygnet runt...

Brorsan och jag pratar om livsproblemen och så seglar vi ihop. Fortfarande är det nog lite så att jag är lillasyrran i det. Jag som ibland fick komma in i hans pojkrum med spegelvägg och turkosa väggar och stor poster på "Die hard" på väggen. Där fick jag sitta i hans jeanssoffa i min pjamas och fick det förklarat för mig hur något dataspel fungerade (ohhh, ahhh från mig). Eller så fick man läsa någon cool seriebok. En gång när brorsan skulle vara barnvakt åt mig så satte han mig framför ET-filmen och gick till en polare (bra gjort Jeppe!! NOT). Sen hittade han mig alldeles upplöst av tårar, filmen var ju rätt sorglig liksom och jag var inte så gammal. Men han var snäll som fan, min brolla. Och ganska häftig med. Typ bockstyre. Nu har jag växt ikapp honom med det är ofta så ändå att han visar mig coola grejer och så. Men han är världens snällaste.

Mamma är ganska mycket av min kompis. Det enda vi inte pratar om är sex. Och inte så mycket om kärleksproblem. Men det mesta andra. Jag diggar min morsa. Hon är allmänbildad och fördomsfri och en kulturtant. Hon gör vad hon måste och har alltid gjort, dock har hon blivit lite mindre och blötare med åren. Vi hörs nästan varje dag och vi ses ganska ofta. Idag har vi namnsdag, Linnea. Det firar vi såklart inte. Men vi sågs och fikade ändå. Det var en bra stund. Vi gick på Sturekatten och drack kaffe och åt kaka. Satt på parad i en soffa bland de andra pensionärerna. Småpratade och så. Det är bra stunder.

Det är dem man har på riktigt de där familjemänniskorna.

Kött är hö?

Har lyssnat på en massa sommarvisor. Det är så vackert så jag måste böla lite.

Som i Sommarpsalm: En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar. Eller i Nu grönskar det: Med öppna ögon låt oss se på livets rikedom, som gror och sjuder överallt,
där våren går i blom! Den blomstertid nu kommer gillar jag med: Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött.

Ok det var smetet och kletet och det vackra. Sen upptäcker man att det är helt konstiga textrader med, såsom i en Sommarpsalm (för övrigt är hela sista versen för mycket gud för mig men den kan man ju stryka): Allt kött är hö, och blomstren dö och tiden allt fördriver.

Allt kött är hö??? Jojo.

Kaffe och en cigarett

Jag har inte många rutiner. Jag har väldigt lätt att anpassa mig till det mesta. Tyvärr kanske. Fast det är oftast ganska positivt, jo det bestämmer jag mig för nu. I dessa dagar har jag dock två rutiner som börjar bli som ett mönster.

Den första är morgontidningen. Jag läser den alltid på samma sätt. Det är DN såklart. Först måste jag kanske bläddra igenom den skitsnabbt, alla delarna, för att se om det är något akutroligt man måste börja med. Sen är det Kulturen, den är alltid först. Följd av A-delen (den heter inte så längre, jag vet) och sen Ekonomi. Sporten läser jag aldrig om det inte är porträtt eller hästar. Är det bilagor, typ PåStan eller Söndag kommer de på fösta plats. Och så läser jag alltid födelseannonser, bara för namnen. Och dödsannonserna - scannar om det är någon ung som dött, ibland kan man fälla en tår då, ibland inte. Det är rutinen. Oftast läser jag den inte så noga på morgonen. Men det läses mer noggrant senare i omgångar. Det är faktiskt en lyx i detta ickearbetande tillstånd.

Den andra är 11-kaffet. OM jag är hemma alltså, vilket jag oftast är på förmiddagarna. Man gör jobbskiten och det först, sen vågar man sig ut för vad det nu är man ska göra. Men 11-kaffet alltså. Det lilla nöjet. Med leverpastejmacka. På pallen i köket i värmen. Smakar aldrig så gott som då. Börjar misstänka att jag är en kärring.

17

Jag ska inte dissekera detta alltför mycket, det kan jag vara bra på annars. Det får inte bli så att man säger en sak och bara därför blir det pannkaka av alltihopa. Inte för att jag tror det. Men det här är det enda jag ska knysta om det hela.

Igår var en kräkig dag på alla sätt förutom avslutningen, man kan säga att det blev en kanonsuperdag istället. Det bästa med allting är att jag inte är ett dugg rädd. Mer stolt. Så in i helvete. Ja jävlar.

Jag är din flickvän nu!

Det är inte ofta man ser en levande kofta

Någon klok sa att man inte ska hålla på att fixera sig vid att hela tiden sträva uppåt, framåt. För så är det ju inte. Det går mer i cykler. Runt runt. Ibland är det bra och ibland är det dåligt.

Idag tycker jag att det är dåligt. Även om det egentligen är bra överlag. Det kommer lösa sig det här med jobb, tänker jag. Ingen fara. Och allt annat roligt och underbart som händer - vart är glädjen över det? Jag vet, jag vet - jag borde väl vara tacksam eller så.

Men idag när jag vaknade kände jag mig som ett utsketet äppelmos och ville helst av allt bara dra något gammal över mig och inte alls finnas till. Tyvärr kunde jag inte det heller, för jag hade sovit färdigt tyckte min kropp. Då kan man reta sig på det med, inte ens kan man sova när man inte vill vara med.

Och så är jag sur mot familjen och vännerna när de bryr sig, jag min otacksamma jävel. De säger att det går bra, att jag är kanon. Men va fint va. Fast jag vill inte höra på det alls utan är bara oerhört sur och grinig och vill fortsätta att tycka synd om mig. Framför allt får de inte störa mig med sina problem, usch och fy, det orkar jag inte.

Så jag sitter här och ser ut som en jävla kofta, utsliten och raggig och ful och hemsk och missunnsam och elak. Det är en sån dag. Det går över.

Dressed for success

Jag tror jag slagit in på stilen; hippie-70-tal möter poptjej. Plus det svarta. Det är mycket svart i min garderob. Egentligen är jag rätt stillös. Eller i alla fall helt enkelt obestämbar för ibland tänker jag mig mer skräddat med fina kavajer, kjolar med veck och typ söta skor. Ibland är det mer rock med leopard, converse och tajta jeans.

Jeansjackejakten är iaf avklarad. Dock är det precis att jag vill vara mittemellan storlekar. Ska det vara lite för litet eller litelitelite för stort? Svåra kval. Hehe.

Det är väl sådär, ibland är jag ful och ibland hyfsat halvsnygg. Man försöker ju åtminstone åt det senare!

Saker man ser

Vissa saker är man mer observant på än andra. Det kan ju vara så att man gjort en ny upptäckt, kanske inom populärkultur, och så plötsligt tycker man sig se om just den överallt. Eller om man läser en kurs och ojoj vad alla tidningar plötsligt skriver om ja eh exemplevis organisationskultur, för att bara ta vilket exempel som helst.

Jag har radarblick när det gäller lite annorlunda människor. Psykfall, knarkare, funktionshindrade osv osv. Jag ser dem direkt. I en folkmassa, på bussen, i tunnelbanan, i affärer, på gatan. Nu menar jag ju inte så att de myllrar omkring, haha, utan att jag ser dem. Jag tror att det beror på min syster. Att jag har lärt mig att vara så otroligt observant på henne och hennes beteende och i en viss ålder tyckte det var så skämmigt att vistas i offentliga miljöer med henne så jag helst bara vill vara en osynlig ande.

De berör mig, de där annorlunda själarna. Allra värst är det med förståndshandikappade barn. Jag får tårar i ögonen direkt. Likadant är det med min mamma. Vi ser väl oss själva lite i det där, hela grejen. Eller mer såhär:

För några år sedan var vi på Teneriffa i januari på semester. Jag och brorsan och mamma. Vi skulle "komma ifrån" som det brukar heta. Vi bara promenerade och latade oss och sånt. På vårt hotell bodde en engelsk familj, de var en lite konstig konstellation; en mamma, en mormor, en son på kanske 11-12, en till unge (med downs syndrom) på ungefär 6-7, en ny mammas pojkvän som uppenbarligen inte var pappa till de två första barnen och så en nyfödd bebis. De hängde vid poolen och stod för underhållningen. Vi glodde, sådär som svenskar gör - inte alltför uppenbart utan bara lite fint i smyg. 6-åringen var en sån där hääärlig mongo-unge. Såsom de är när de är små. Va gulligt! De är så hääärliga! brukar folk tycka. Jojo, de glömde bara att de här hääärliga ungarna ska bli tonåringar och vuxna och överviktiga och fortsätta vara barn hela livet och bli oroades för och ska ordnas för osv osv.

6-åringen var ganska lugn och stillsam och satt och lekte för sig själv i ett hörn. Men plötsligt trodde mamman att han var borta. Hon for liksom upp och fick ett halvhysteriskt kroppsspråk och frågade alla i familjen vart han var. Sen ropade hon, inget svar. Mamma och jag satt ganska nära men såg heller inte ungen. Dock såg vi något annat; paniken. Manisk panik i hennes ögon. Det varade inte länge, alldeles efter kom ungen fram, han hade ju bara varit i sin egen värld en liten stund. Det är liksom så med de där barnen, de är så utsatta. De måste passas. Både jag och mamma kände igen den där paniken från oss själva, i relation till min syrra. Den går aldrig ur.

Det är dem jag ser, de annorlunda. Det tar en millisekund för mig att avgöra om det är något annat med någon. Det sitter i benmärgen. Det är saker man ser.

En överdos på sorgliga slut

Tror att det kan vara så med överdoseringar. De blir normaltillståndet. Är det något jag kan är det turbulens och tandagnisslan, oro och tårar. Jag vet hur man förhåller sig där. Det var länge sen det var på det viset och man kan kanske säga att jag har varit i avvänjningsfas, men jag minns det. Och vill aldrig mer ha det.

Så nu då. När det inte känns så. När det mera är champange i blodet. Jag är så ovan vid detta, märker jag. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att allt känns så otroligt bra så det nästan är läskigt.

Hej livet!

Häääästarna, kom då hääästarna!

Kommer på att jag saknar hästarna!

Det är något år sen nu. Något år sen man fick smyga omkring i stallet och lyssna på ventilationen och malandet av alla hästars havreätande. Jag är faktiskt bra på att rida. Väldigt bra till och med. Jag är nästan lite stolt över det.

Det har varit jag och knephästarna. Dixie Diamond (haha, jävla namn..), Twiggy, Lillan och Cormant och va de nu hette småponnyerna när man var hästtjejen i stallet. Sen var det kärleken Lilljänta som var lite skev och stor med världens största läppar som liksom glappade när hon sprang. Oh, vad jag älskade den hästen. Jag kanske var tolv och hennes "skötare" (man borstade väl lite extra typ). Hon fick mycket omsorg den hästen. Hur jag gned och gned på henne tills hon glänste och hur jag stod och pratade lite tyst med henne framme vid vattenkoppen. Stackarn, tror nog inte hon uppskattade mitt förtroliga klappande och snackande, hon stod mest med huvudet i andra hörnet och klippte lite med öronen. Men hon gillade morötterna. Ja, man får ge och ta. Man kan säga att jag köpte hennes kärlek lite. Det var helt ok.

Jag nästan bodde i stallet. Mamma ringde ibland och sa att nu får du komma hem! Och ridlägren! På gården någonstans utanför Linköping var det Wilma och jag flera somrar. Hur jag lärde mig mer på tio dagar där i Hans, den gamla militären och den största hästmänniska jag någonsinn sett, regi. Den lilla, lilla torra gubben som inte sa många ord men som fick mig att skärpa upp mig och utveckla ridningen något enormt. Otroligt fascinerande man. Han kunde bara sätta sin fot i stallet så stod alla hästarna kolugna och bara lyssnade på honom. Hur han hoppade upppå den tunga, tunga hästen som kastat av en stackars tjej vi kallade för Adidas (!). Hur hästfan samlade och lugnade sig på fläcken. Jag vet inte vad han gjorde, det var som trolleri. Då var det jag och Wilma, det fina fina halvblodet med god hoppförmåga.

Sen slutade jag i tio år, orkade inte med tjejintrigerna i stallet. För något år sen var jag tillbaka. Då blev det jag och Habor, den där svarta eldiga som jag hoppade så bra med, vi fattade varandra i det.

Kanske svårt att förstå tjusningen med det där hästeriet. Men herregud, det är religion. Tidig, tidig morgon och dis över åkrarna, början av höst. Lite kallt, bara så att man skärper sinnena. Man kommer ut ur skogen där man åkt fram en stund och där breder hela stubbåkern ut sig, perfekt underlag i den mjuka jorden för hovarna. Hur man känner det där stora djuret liksom samla ihop sig i alla musklerna under sig och man har 500 kilo i ringfingrna, totalt samspel. Och man tittar på sällskapet och släpper samtidigt fram kraften i en sjukt snabb galopp över fältet. Så att man måste skrika högt och man vet att hästarna tycker att det är lika roligt som vi. Då är det lite religiöst.

Eller i ridhuset när man kämpat med den där dumma Loke som bara vill gå med nosen i vädret och inte ut i hörnen och man är slut i alla musklerna och nästan grinfärdig för att inget går och man är inte alls sams med dumhästen! Och så plötsligt ger han med sig och allt flyter mjukt och fint och det är så lätt, så lätt! Plötsligt går slutorna och skänkelvinkeln och galoppombyterna i en helt bra form.

Inser att jag saknar det, för att det är mitt barnroliga.

Ibland glimrar det ändå till, det här livet. Verkligen! Det är som att jag glad i benmärgen idag. Vårsommarens första dag. Då det är myller av folk överallt och förhoppningen i luften, för varmt, blekfisig hud, vin i parker (förbjudet visst, vilket larv). Man är tydligen sådär svensk ändå. Nu har man vaknat till liv!

Sysslat lite med mitt barnsliga nöje att cykla. Man vet ju att man tydligen aldrig blir vuxen, man blir bara lite äldre. Så barnjag tar cykeln och skrattar lite av ren lycka när jag får trampa över Gullmarsplansbron. Cykla är lite lite som ridningen. Fast helt annorlunda ändå. Men det framkallar den där helt rena, barnsliga lyckan. Icke att förakta alls.

Så nära får ingen gå

Jag möter på K vid Åhlens City, såklart, hon jobbar ju ungefär där. K är en sån sort som jag. Ibland träffar man på dem, de där som är precis samma som en och man vet det. Båda vet det. K är en av de finaste jag vet. Fast vi är så otroligt långt ifrån varandra och umgås inte alls. Vi jobbade på samma jobb, så var det. K är över fyrtio och har en son, jobbar på rutin och tyngd. Skrattar åt Mia och Klara och kan Nationalteaternlåter utantill utan att liksom veta om det. Som jag. Hon ser folk. Verkligen ser dem. Och hon har världens roligaste timing i sin lite torra, sedärja, humor. I love it.

K började något halvår efter mig på jobbet och var lite av mitt stöd. Hon fattade. Minns jag grät över någon dum, hur hon såg mig i det och då grät jag lite till. Hur vi pratade hela flygresan från Rhodos och hon tittade på mig och sa att jag ju redan lämnat den där dumma. Och det hade jag ju, i hjärtat och tanken.

Första gången hon kom till jobbet var det något med henne, hon hade något över sig. Jag kände det direkt. Ibland satt det kanske i ryggen eller till och med i koftan och ibland lite i en sorgsen blick. Ibland ville jag bara krama henne lite eller stryka henne lite över kinden, utan att veta varför. En impuls. Det gjorde jag såklart inte, det kanske man inte gör. Så nära var vi inte. Men det var den där slöjan som kom fram då och då. Eller kanske snarare alltid fanns där, litegrann.

Sen hur det var, var vi på kick-off på Nynäs Havsbad och det dracks öl i badtunna och badades i ganska kallt hav. Jag vet inte hur vi kom in på det, det pratades om familjeförhållanden och min annorlunda syster. Plötsligt berättar K att hon mist ett barn, nästan tio år sedan och långt innan hennes son föddes, en dotter hade gått bort i en ämnesomsättningssjukdom straxt efter födseln. Hon sa det lite i förbigående men kikade lite på mig. Hon visste att jag visste att det fanns något, det man ibland inte vill visa. Såklart, där var den. Den där sorgen.

Och när vi möts på gatan vid Åhlens så vet vi båda att vi ser det hos varandra, det där svarta. Men vi pratar och skrattar lite och går åt var sitt håll.

Vissa personer kanske är så nära så att man måste ha dem långt borta.

Som vem som helst, är jag ingen alls

En helt vanlig onsdag, är det. Inte mer eller mindre. Man viker lite tvätt, diskar lite disk, scannar alla jobbsidorna, skriver en ansökan, ringer lite sälja-sig-själv-samtal, promenerar till Mariatorget och äter lunch med världens bästa Malin.

Sen försöker man köpa underkläder. Går dåligt. Jag kan inte förstå vilka konstiga trosor de gör, vilka de nu är. Och på H&M är storlekarna helt galna, de sätter 36 på par som är säkert 40. Mycket listigt av dem, folk vill inte ha stora rövar och kan då känna sig nöjda då de får köpa "små" storlekar. Märkligt nog sätter de även ofta sömmen mitt i grenen, hm, det är det ju ingen som vill ha! Eller så heter det "hipster" men är bara breda på sidorna men liksom små vid skinkan = åker alltså in i rumpan. Blä, då kan man lika gärna ha string. Vilket man inte vill alltid. Eller så är det konstiga material och helt galna mönster. Jag vill ha "vanliga" - lagom små och lagom enfärgade och i lagomt bra material. Verkar helsvårt att hitta. Jag gav upp efter en stund. Får ta tag i det en annan dag.

Det finns så många bra människor, har jag tänkt på. Senaste åren har jag träffat många nya, bra människor. Smarta och kloka och intressta och härliga på alla sätt och vis. Killar och tjejer. Vänner och romanser. Det är förhoppningsfullt på ett sätt. Liskom, man har inte stött på alla bra än, de finns där ute. Det knepiga är att behålla dem, de där bra. Jobbar på det.

Det här handlar inte om något. Som sagt; som vem som helst, är jag ingen alls.

På drift i konsumtionen

I ett försök att hitta känslan av att åtminstone få något gjort, och inte bara sitta som ett utropsteckan på en stol (gårdagen), lejer jag morsan som chafför och vi drar till Plantagen och Ikea.

För min själ hur förvirrande det är! Första stoppet är Plantagen och det är en enormt stor lokal med växter, växter, växter. Lite krukor och så lite mer växter. Plus några stackars potatisar i säckar. Jag är ute efter någon trevlig grön växt samt blommor till köksfönstret. Utbudet är enormt och varken mamma eller jag kan ett skit om blommor, jag vattnar ihjäl dem och mamma kör mer på parollen slit och släng och köp nytt när de dör. Inte mycket gröna fingrar där alltså. Vi får båda otroligt dåligt samvete där vi lite planlöst irrar omkring mellan borden och lyssnar på smarta inlägg från andra kunder (Mest kvinnor i olika åldrar, gärna med gummistövlar) såsom; "är detta en perenn", "vart har ni begoniorna" osv. Tillslut lyckas jag bestämma mig för en fikus i lagom storlek, en hemtrevnad (älska namnet) och två pelagoner. Säkra kort och väldigt mycket tantvarning men men. Mamma tar en pelagon i ren sympati och någotslags fågelbad till altanen. Puh, vi är ändå rätt upplivade när vi klarat av detta.

Sen är det Ikea. Det är skärtorsdag och hej å hå, folk är ju antaglien leeediga. Hm, det tänkte vi inte på. Men vi har bra taktik, klarar av toabesöken direkt och sen blir det mat på en gång. Man kan nästan inte prata med varandra alls över köttbullarna, det är så mycket att kolla på. Mjukisföräldrarna, skrikiga ungarna, vem är ihop med vem? Är det där pappan? Hör den till den? Extremt rolig studie i mänskligt beteende i stressade situationer. Vi intar en rätt låg profil, mamma virrar lite vid kaffet men annars inga missöden. Sen kör vi alla våningar uppifrån och ner, det finns inte så mycket vi gillar men de är småtrevligt ändå. Jag köper en stekpanna typ och hittar inte varken kuddar jag ville ha eller pläd. Inte heller grejer till balkongen. Det vanliga, det finns inte det man vill ha.

Vips har nästan hela dagen gått och trafiken har tätnat. Jag har inte körkort men får guida mamma i motorvägsfilerna. Hon stressar lätt upp sig på okända vägar och fan, det är lite hjärtat i halsgropen faktiskt. Jag får fixa den där lappen snart så jag kan köra i stället. Inbillar mig faktiskt att jag har lite talang för det, hehe.

Tillsist är man helt slut, vet inte vad som har hänt med min energi.

På min gata

Hemma på min gata i närförorten bor det en man. Han sitter ofta på träbänken vid vändplanen där inget finns att se. Han köper den billiga sortens sprit på Systemet som ligger relativt nära. Vart man än i Sverige vänder sig finns det relativt nära ett System. Han brukar också fundera ut egna; system. Han läser travsidorna i dagstidningen och sätter dem, systemen. En gång vann han ganska stort. Större än det som egentligen är riktigt bra om man har blivit den sortens man som han har råkat ha blivit. Det höll nästan på att kosta honom hela hälsan, den som eventuellt fanns kvar. Nästan så att han inte fick ha kvar hyreskontraktet heller, han fick plötsligt många nya, lite tveksamma, vänner kring den tidpunkten. De som annars mest lyste med sin frånvaro. Nu konsumerar han flera klara flaskor i veckan, lite beroende på. Är formen riktigt bra spelar han finsk tango och övar på dansstegen tidiga lördagsmornar. Det kan verka lite störande men vi grannar har överseende. Man har olika sätt att göra sig tillfälligt lycklig på.

Hemma på min gata i närförorten bor det en man. Han lägger de tomma, klara spritflaskorna i min cykelkorg. Han placerar även fulla flaskor i skåpet i tvättstugan några portar bort. Jag såg honom hämta dem där en gång när jag skulle boka tvättid. Han såg förlägen ut men jag låtsades som om jag inte hade sett något alls, så som man gör, räddande. Ibland undrar jag om det är någon slags kod, det där med flaskorna i cykelkorgen, men jag tror inte det. Det skulle ju kunna vara flaskpost, men det är inget meddelande i. Det är nog bara ett lämpligt ställe att placera tomma flaskor på, om man inte passerar återvinningsstationen så ofta, vilket jag misstänker att denna man inte gör.

Hemma på min gata i närförorten bor det en man. Han lägger tomma spritflaskor i min cykelkorg. Kanske vill han skapa lite drama, lite liv, runt vändplanen, där de stora händelserna oftast uteblir.

Det sanna ljuset

Mamma och jag går och ser Staffan Westerbergs "Selma och Ågust" på Stadsteaterns Klarascen. Teater är verkligen min grej. Jag älskar hela alltet med det (det får bli en annan utläggning). Ofta är det lite svårt att komma in under huden på ganska luttrade teaterjag, men ikväll gick det utmärkt!

Leif Zern skrev någonting om: Vad är detta?! i DN. Och det är precis så det känns - VAD är detta? Staffan Westerberg har sin egen värld. På gränsen till faktiskt helgalen men så otroligt skarp. Han underskattar heller inte publiken, vilket ju är oerhört befriande. Han utgår ifrån att den är, hm, åtminstone halvsmart.

Där stapplar han omkring som Ågust med dödsångesten tillsammans med Selma, Sophie, Valborg Olander, en halvgalen tjur, Axel Munthe, påfåglar och några musiker (urfina Gustave Lund och Peder Ernerot bla). Det är helt vansinnigt galet. Ena stunden skarp historielektion och en känga samhällskritik och i den andra någotslags revy och akrobatiska dansnummer. Det är bara att gapa av förundran och vässa öronen för att hänga med i den absolut klurigaste texten man hört på teatern på länge. Och man skrattar. Nästan så tårarna rinner åt Jens Nilssons Påfågel/Nils Holgersson/och akrobaten i dansnumret. Den killen har humor inbyggt i musklerna! Sällan skådat något så kroppsligt roligt. Och Westerberg himself är i sitt esse, frustar och sjunger och plirar med ögonen. Ibland även han liksom på tunna linjen, ska han ta detta i hamn? Man behöver inte oroa sig alls.

Jag blir så glad och varm om hjärtat. Mamma och jag allierade i detta, vi fattar precis. Jag ska vara elitistisk och säga att det är det inte alla som gör, tyvärr missar de något. Det är ju så synd om människorna och i denna kväll vet man inte om det är vi i publiken som ska räddas eller de på scenen. Jag tror dock att jag väljer att själv bli lite räddad, från rädslan och livet och allt vad det är som gubben Westerbergs text slingrar sig runt.

Han har i alla fall det sanna ljuset. Och det, ska ni veta, är det väldigt få som har.

Retro

Ofta har jag en alldeles påtaglig känsla av att inget händer. Inget alls. Samma liv i hundra år. Eller åtminstone i tio nu. Men nähä sörru det är inte alldeles sant alls.

Om jag tänker på vad som har hänt på ca ett och ett halvt är är det ändå en liten diger lista:

Börjat på nytt jobb
Blivit uppsagd från jobbet
Flyttat till ny lägenhet
Varit sambo
Inte varit sambo mer
Varit ihop
Varit singel
Varit kär i någon jag inte kan få
Varit i Spanien två gånger och Grekland en
Träffat en ny bästis
Fått lite mer ordning på mig själv i fladdret

Det händer ju saker hela tiden, om man tänker efter.

Ingenmansland

Det är ingen knappt som läser det här, haha. Inte för att jag bemödar mig med att göra något åt det heller. Undrar om det är grejen; att folk ska läsa? Kanske faktiskt ändå inte.. Men då kan du väl bara ta och skriva ner dina konstiga tankar i en bok för dig själv då, säger den kritiske. Jo, skulle jag väl. Men det finns någon slags försoning med att skriva till någon mottagare, strunt samma vem liksom.

Ett hjärtslag per år

Idag höll jag till i Hammarby Sjöstad, det var både vackert och rätt vidrigt. Vackert för att det blåste lite i vassen och solen värmde och man kunde promenera på trädäck, känns bra för själen. Vidrigt för det är så homogent så man garvar ihjäl sig. Trehjulsbarnvagnar och medelåldersföräldrarna och fina löparkläderna. Jag känner inte någon sympati alls för det. Eller också är jag bara latent och heldolt avundsjuk. Möjligen det sistnämnda.

Jag satt iaf där på en bänk och fick plötsligt frasen "ett hjärtslag per år" på hjärnan. Paus. Paus, det där Jocke Berg och Peter Svensson-projektet för säkert tio år sen. Gud, va jag älskade den skivan! Bodde på Gärdet i den där lite nergångna lägenheten med en livsfarlig hiss upp till sjätte våningen och en utsikt ut över Värtahamnen där man kunde vinka till Finlandsbåtarna. Den där skivan var i mina öron konstant där ett tag. Mycket åka-tunnelbana, över den. Och jag var på semester med det där gänget jag nästan inte känner längre. Grekland. Det var barer och shots och mycket solande. egentligen inte min melodi, men det var Paus i öronen. Konstig kontrast. Kanske jobbade jag på Telenor då, ja så var det nog. Stirrade på skärmen och la in tråkiga siffror i excel mest. Och längtade någonannanstans, helt patetiskt. Men så var det. Och de där intensiva gå-ut-suget. Att man verkligen inte orkade men så ringde någon och så var det på´t igen och man hann inte direkt äta annat än havregrynsgröt men skit i det, det är ungdomen (min lite försenad).

Och det var Paus, fina fina Paus.

Som i "En lögn":

om du kommer hit
slår sönder mitt hus av glas
nära kom närmre stå still

om vi kommer dit
förhoppningar, andetag
nära räcker inte till

Eller Leia:

http://www.youtube.com/watch?v=Dt7fq85BPxo&feature=related

Totalt ologiskt

Igår kom vi in på de mest märkliga samtalsämnen; jag, Elli och Linda. Mest handlade det om andlighet och auror och medium och sånt. Inte vanligt för att vara oss. Dock - man kan säga att vi gick loss lite. Såklart på ett väldigt rationellt och metodiskt och ursmart sätt. Vi fick nästan inte hybris alls. Det kan ju annars väldigt lätt inträffa eftersom vi ju råkar tycka vi är så vansinnigt smarta. I alla fall.

Det berättades om en tjej som legat i samma sal som Elli en gång på sjukhus. Den arma stackars tjejen var väldigt ung och hade precis, tre månader tidigare, fött sitt första barn. Men hon hade ont. Riktig smärta. Hon visste knappt vart hon skulle ta vägen. Låg och skrek. Elli tyckte det var väldigt jobbigt, såklart. Hon hade ju själv ont men den här tjejens smärta var något annat. Avgrund.

En natt blev det så outhärdligt att Elli tillsist rusade ut i korridoren och grep tag i första bästa vitklädda människa och bönade om att de fan nu måste ta ut det där som gör ont i den stackars tjejen för annars kommer hon spricka, det kommer gå dåligt. Den vitklädda såg lite stressad ut men lugnade väl Elli på något sätt och menade att vi får ju inte berätta för dig men det är inget fel på henne.

Det var inget fel på henne nej. Tjejen hade avgrundsmärta men de kunde inte hitta något fysiskt fel. Här var det nästan som om jag började böla i historen, men det är ju bara jag. Väldigt intressant dock. Ibland är det som om vi ska förklara ihjäl oss på alla vetenskapliga sätt som finns. I genomsnitt får en patient 18 sekunders samtalstid med en doktor. Herregud, jag blir mörkrädd. Tjejen bredvid Elli hade genomgått alla tester som fanns men de hittade inget och nu låg hon ensam på en sal fullpumpad med morfin och skrek av smärta.

Elli fick i alla fall ur henne att hon fött barn tre månader tidigare (förlossningstrauma?) och att hon själv var adopterad och aldrig hade haft kontakt med sin mamma (lite panikångest på det då?). Hade någon kommit på idén att kanske prata lite med henne?

Hon hade väl ont i själen, det arma lilla flickebarnet. Någon kanske skulle ha lyssnat på hennes sorger och bedrövelser och klappat henne lite på pannan.

Gift?

Jo jag kom att tänka på det här med vara gift. Gifta sig. Jag är väldigt väldigt långt ifrån att gifta mig just nu. Men om jag fick välja några jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med så är det just idag:

James Franco (för snyggheten)
Jonas Karlsson (för allt)
Han som är Alison Dubois man i Medium (för förvirringen och myset)

Sedär. En lista. En giftaslista. Hoho.

Arbeta

Det är som så att man ska arbeta. Jag arbetar inte nu. Egentligen är det guldläge. Den där tiden man aldrig har, har jag nu. Jag får göra exakt vad jag vill. Jag kan ligga och stirra i taket en hel dag, jag kan fika fika fika. Jag kan åka jorden runt eller bara till Kärrtorp, om jag vill. Jag kan promenera och läsa en bok. Jag kan lyssna på massa musik hela dagarna och gå på bio mitt på dagen. Det är vad jag kan. Jag har ju dessutom lön fortfarande. Ingen nöd på mig.

Men dåså som ett brev på posten kommer sjukorna. Förkyld, feber, förkyld och hosta. Och feber en gång till. Lite mer feber. Joho då. Sjuket snodde tiden. Man ligger hemma i soffan och kommer på sig själv med att vara helt förslöad, sjuk och kolla på Falcon Crest i repris på typ, 8:an.

Och jaha så var det den där lilla irriterande DUKTIGA personen som hela tiden tittar fram o ropar: Hanna, Sök jobb! Du måste söka jobb nu! Du har ju inget jobb, du är inte med i livet, alla andra kör om dig. Du måste vara produktiv och allt det där som du brukar. Eller åtminstone se några utställningar och hamra lite på boken du fanimej ska skriva. Du gööör ju inget. GÖR något.

Herregud, att det aldrig ska vara lagom.

Det här gamla

Nämen.. Det här gamla. Jojo. Nu tänker jag lite igen så nu kanske man kan ta och skriva en rad eller tre ibland. Inte så dumt alls. Så får den där teaterapan släppas ut lite.