Vänta och vänta och vänta

Jag vill att det ska bli fredag så man vet att jobbkontraktet är påskrivet, vad man får för lön och om man får lägenheten som hänger på de två första sakerna.

Himlar i mej!

Twilight

Jag har blivit besatt av en bokserie. Fnissat lite åt väninnas totala uppslukning men jaja, jag lånar väl bokfan då.

Hm, sen är man förlorad. Jag vet att det inte är kvalitéoch det är inte direkt snyggt språk en gång. Men det är intagande. Och fängslande. Nu handlar livet om att få åka tunnelbana en kvart så man får lääääsa. Ransonering av återstående boksidor, ve och fasa när det tar slut. Jag känner mig som 12 då jag slukade alla böcker i lokalbiblioteket och bibliotikarien inte visste vad hon mer skulle ge mig.

Skulle köpa tredje delen idag på Akademibokhandeln och letade förgäves - frågade en expedit som tittade frågande på mig och sa "eh.. ja den står på tonår!" Jaha ja. Så när jag skulle betala hör jag mig själv säga: "får man byta, ehum.. om det inte är rätt. den som hon önskat sig". Tydligen inte helt bekväm med att jag uppslukats av vampyrporr, som någon kallade det.

Men idag ska jag åka tåg i tre timmar och jag tänker hänge mig. Har de en kall öl på tåget gråter jag av lycka. Sen ska jag sitta där och inte bry mig om något annat än Bella och den sinningslöst vackra Edward och KÄRLEKEN och äventyret i Forks. Och hur ska det gå med Jake, kan Bella och han fortfarande vara vänner fast han är varulv och fiende till Edvard, vampyren som Bella älskar?

Jag vet. Säg inget.

Ett fy tusan till bra liv är det annars!!! I verkligheten alltså.

Så kallad semester

Förbereder mig lite för extraknäck imorgon och nästa vecka. Intervjuer. Blir roligt!

Delmål nr.1

Egentligen skulle jag ha blivit skådespelerska, det är helt självklart. Inte för att jag apar mig så himla mycket och tar plats, men jag kan lätt vara en annan. Jag tror jag har den förmågan.

Nu blev jag inte det och det är inget att göra åt. Jag var för duktig och läste på univärsitäätet och sådär istället för att hålla på och flumma i någon oetablerad teatergrupp och söka in till scenskolan. Jädrar liksom.

Iallafall har jag fått ett jobb nu. Jag tror att jag är glad. Jo, minsann det är jag. Nu ska det arbetas på Rikspolisstyrelsen och personalavdelning. Det blir nog bra det.

Han som ska bli min nya chef tyckte att jag skulle bli psykolog, tyckte han. Han menade att jag verkade ha rätt "processtänk"- det gladde mig faktiskt mycket.

I övrigt (förutom att skaffa mig ett kneg) har jag som mål att ta körkort och fixa så att det går att bo under samma tak som den där urbra människan Anders innan 2009 är slut. Det senare inkluderar då att hitta någonstans bra att bo i/på. Knepigt. Men det är hyfsat lång tid kvar på 2009. Betryggande.

Min far och jag

Min pappa är död. Det är ingen nyhet, det har han varit länge. Nästan så länge jag kan minnas. Han fick en hjärntumör som bara växte och växte och sen dog han. Han blev 43 år. Det är ingen ålder på en häst.

För mig har han ju nästan alltid varit död, men jag kommer på det ibland. Det är som jag har något svårt att greppa att jag kommer från två källor, en mamma och en pappa. Mamma är ju min självklara förälder. Men en pappa njeeeaaa. Dock finns han väl någonstans ändå där. Knepigheten har jag nog fått från mamma men gladheten från pappa. Eller Ulf, som han hette. Jag kallade mina föräldrar för Ingela och Ulf nr jag var lite. Ingela var lite svårt så det blev mest Illa istället.

Jag inbillar mig en massa om min pappa. Det kan vara lätt att tillskriva en död person en massa goda egenskaper. Dock vet jag lite hur han var; glad och social och att han hade en förmåga att ta alla typer av människor. Alla gillade min pappa. Min mammas knepiga mamma tom. Kanske gillade min mormor pappa Ulf mer än sin dotter Ingela. Pappa Ulf var intelligent och klurig och underfundigt rolig, det vet jag. Han kunde skriva bra som fan och även teckna litegrann. Han började som journalist och blev såsmåningom copy med egen byrå. En höjdare i svensk reklamvärld på den tiden. ´

Han var lång som fan och hade stort rött skägg, min pappa. Och så rökte han pipa och hade brillor. Jag minns honom mest med blå manchesterbyxor. Hade hade kontor på Kocksgatan och den var oändlig och mörk och på kontoret fanns en helt ovan lukt och en massa papper och roliga lampor. Jag var tre-fyra och hälsade på. Sen hade han käpp att stödja sig på och senare rullstol. Lite mer senare hade han en sjukhussäng man kunde fälla upp och ner, det tyckte jag var roligt.

Ibland tycker jag att det är tråkigt att inte ha någon pappa. Det kom aldrig någon som tog hans plats i vår familj. Jag kan tycka det är tråkigt när jag lyssnar på våra gamla proggskivor och vill veta vad han tyckte. Jag vill veta vilka böcker han läste, vilka skivor han gillade. Min mamma som var en oupplyst liten jänta från en arbetarfamilj fick hela sin intellektuella skolning från min pappa. Jag har hela grunden från henne. Jag kan tycka att det är tråkigt vid uppenbara festliga tillställningar - födelsedagar och jular. Jag kan tycka det är tråkigt att han inte fick träffa viktiga personer som jag gillar som jag tror han skulle gillat. Jag hade gärna velat lyssna på min pappa och någon kär pojkvän när de satt i ett annat rum och pratade.

Jag kan tycka det är tråkigt vid vissa tillfällen i vardagen, hade jag ringt min pappa när jag var glad? Eller kanske när jag varit ledsen. Det vet jag inte. Vi kanske inte hade varit nära om han hade fortsatt att leva. Mina föräldrar kanske inte ens varit ihop, det vet man ju inte det heller.

Trots att det är lite svårt att fatta att jag inte bara kommer från min morsa så tänker jag på det ibland när jag ser mina händer. Jag har dem från Ulf. De är identiska. Med intygande från min mamma.