På en enda dag!!

På en enda dag kan man hinna allt detta:

Städa i en annans hem, mer specifikt - min systers.
Fika i trädgården
Snacka med lite hantverkare
Åka lite med en bil och äta glass vid en kanal
Besöka bank, apotek och en konstig skoaffär
Inspektera ett gammalt träslott och förundras över ett coolt biljardrum + en helt egen bokskog
Kolla lite på en blodbok
Äta lunch
Förflytta sig till den stora staden genom en jävla bilkö
Handla mat
Fika lite igen
Vika tvätt och städa
Förbereda morgondagens segling

Herregud, det är nästan rekord i aktiviteter. Bra. Jag behöver öka effektiviteten och tempot ganska mycket, känner jag. Mitt tempo har varit extremt lågt senaste veckorna. En grej per dag kunde man eventuellt klara av. Eventuellt.

För övrigt; visst ljust i jobbsökandet. Söker ett superhemligt jobb. Faktiskt.

Botten

Fick veta att jag inte fick jobbet. Fy fan. Då ska det samlas energi och börjas om igen. Blä.

3-2-1 Kör!

Jag har varit i Dalarna. Det var bländande. Den här tiden är ju som sagt så vacker så man dör och så var det på vägen från stan till landet. Jag kan nästan inte förstå hur fint Sverige är. Och hur ihopbunden man är med landet, hur betingat med alla möjliga minnen dofterna och färgerna är.

I Gräv var det en helt annan värld där allt gick. Sånt tycker jag om, inga rätt eller fel finns och alla får vara som de är. Lite läskigt var det med alla nya människor som dessutom är släkt med den där jag tycker hemskt mycket om, men det gick ganska så bra. Det var hundra miljoner personer i ett myller men också djupa samtal, mycket kärlek, god mat, tystnad vid vatten, hästklappning, potatiskanonsskjutning, snus och en hel del öl. Plus badtunna under ljus sommarnatthimmel.

Jag är väldigt matt i huvudet nu och hade kunnat sova en evighet, men jobbskiten ska sökas och sen ska den här gamla kvinnan gå ut i solen.

Fibes-Erik?

Ibland ser jag han, Christian tror jag han heter, han som sjunger i Fibes Oh fibes. En period tyckte jag att de var hemskt häftiga. De är väl hyfsade, tycker jag nu. Helt ok-bra. Han, Christian bor nog ganska nära mig, han brukar hoppa på tunnelbanan vid Gullmarsplan. Jag stör mig något på honom, fast han faktiskt är jävligt snygg. Det är kanske just det - han vet det.

I alla fall. Häromdagen såg jag honom och vips kom jag att tänka på en Erik. Det är en alldeles egen historia det. Det kan vara sex-sju år sen kanske. Jag hade kommit ur den där bortkastade alldeles för långa historien med en person jag inte borde varit med. Det var som att hitta livet igen. Jag bodde på Gärdet och levde lite av livets goda dagar. Det var mycket Riche där den sommaren och Berns, sena varma nätter och många härliga cykelturer (lite alkoholpåverkade) hem. Av någon anledning blev jag lite lagom besatt av Per Hagman. Han flörtade lite med mig en gång på Riche och pussade mig på kinden (som han nog gjort med alla Stockholms flickor). Jag började läsa hans gästbok lite halvmaniskt och helpubertalt. En gång var det en diskussion om kärlek och jag skrev ett litet inlägg om just det, kärlek. Om vad jag tyckte det borde vara. Minns inte riktigt hur det var men det var något om att man ska vara varandras vapendragare och INTE ligga i skyttegravarna och kriga med varandra, som så många håller på med. Straxt efter får jag ett mail från en Erik.

Erik bor i Göteborg och pluggar nog lite och jobbar på bar. Han uttrycker sig smart och roligt och är lite dekadent mellan raderna. Jag tycker det är kanon. Vi börjar med en korrespondens. Många långa mail om livet och uppväxten och samtiden och allt det där. I ett ärlighetsrus, såsom det kan vara när man aldrig setts. Jag sommarjobbar i någon tråkig reception och formulerar mail i huvudet under dagarna och när jag promenerar hem genom varm asfaltsstad. Sen hur det är så börjar vi sms:a varandra. Och ja, även prata i telefon. Vi kan vara ute i var sin stad och messa varandra och sen åka hem och snacka. Om hur man inte lyckats snärja den man ville. Om vad man ska göra imorgon. Om hur jag inte blev gladare av att köpa ett nytt soffbord exempelvis. Sådant. Somna med luren under örat.

Han är superfin. Någon dag får jag för mig att va fan jag åker dit och hälsar på´n. Föreslår detta. Hehe. Erik tycker inte att det är en så bra idé. Han hör inte av sig på en vecka. Hehe. Jag fattar vinken. Och trots allt är det ingen flört. Det tror jag vi båda vet. Vi har bara hittat varandra på ett bisarrt sätt. Sen på något vis jag inte kommer ihåg så slutar vi höras. Något halvår senare är jag i Umeå och får ett mess: Erik är i Stockholm. Jag som nästan jämt är i stan.. Vi ses aldrig. Sen böt man mail och tappade bort telefonnummer och nu är han borta.

Varför Fibes då? Jo han kände dem, de killarna. De hängde. Så ibland tänker jag att jag kanske borde dra tag i Fibes-Christians rockärm och fråga - Erik? Känner du en Erik? En lång, blond en som pluggade filosofi (?), försökte sig på Malmö en tid men som flydde tillbaka till Götet? Känner du honom? Kanske hette han Norrman i efternamn? Jag minns faktiskt inte. Och säga: jag känner honom lite? Fast vi har aldrig setts!

Det är nog sånt jag aldrig kommer att göra. Men han var bra, Erik. Jag tyckte mycket om honom.

Någon som känner na?

Mellan hägg och syren

Det är den här vackra tiden. Då det doftar och doftar och är sådär andlöst vackert nästan överallt. Grönskan är bedövande och skirt grön. Underbart och nästan lite hemskt samtidigt, det är den ensammaste tiden av alla. För dem som är det. Det är förgängligt med. Fruktansvärt. Det är som om tiden går snabbare just denna tid. Jag har en stor hägg utanför fönstret, det doftar så att man nästan svimmar.

Tänk så många skolavslutningar man har haft och så många jobbluncher utomhus i någon passa på att vara ute en stund-anda. Jag älskar den här tiden. Man lever lite mer. Man ser saker bättre. Jag tycker om årstidernas skiftningar. Hade det inte varit mörkt och eländigt hade man inte sett det ljusa nu. Det är kontrasten som gör det. Och så är det med mycket. Ledighet är bara ledighet i kontrast till uppbokad tid.

Idag kom Ulrika och Annette på fika på eftermiddagen, lite spontant. Det där gillar jag! När folk kommer utan att man planerar i flera dagar innan. Vi satt i köket och åt leverpastejmackor och rulltårta, superhärligt.

Sen efter någon timme kom världens finaste människa Anders som var ute och cyklade och plingade på. Kan inte förstå hur bra han är, den mannen.. Och med MIG liksom. Så jag följde med på en liten tur på hojjen.

Stockholm kanske är världens vackraste stad i dessa tider. Eller så är jag kär, kan vara det. Också.

Linneorna and the brother

Jag umgås väldigt mycket med min familj, inser jag. Mer än andra. De flesta kanske pratar med sina päron och syskon någon gång sådär, i månaden. Inte jag. Jag pratar nästan med mamma eller brorsan varje dag. Och då och då den där egna stjärnan till syrra.

Ibland kan de nästan äta upp mig, såsom det kan vara när relationerna smetas ihop för mycket och de gamla rollerna går in i varandra.. Vi bråkar ibland och snackar skit om varandra, det får man göra inom familjen. Skulle dock någon annan göra det är det extremt känsligt. Och så reser vi nästan en ång om året ihop. Senaste gången var vi borta i fyra dagar, det var rätt lagom. Man ska inte utmana för mycket. Tre vuxna individer som inte är vana vid att umgås dygnet runt...

Brorsan och jag pratar om livsproblemen och så seglar vi ihop. Fortfarande är det nog lite så att jag är lillasyrran i det. Jag som ibland fick komma in i hans pojkrum med spegelvägg och turkosa väggar och stor poster på "Die hard" på väggen. Där fick jag sitta i hans jeanssoffa i min pjamas och fick det förklarat för mig hur något dataspel fungerade (ohhh, ahhh från mig). Eller så fick man läsa någon cool seriebok. En gång när brorsan skulle vara barnvakt åt mig så satte han mig framför ET-filmen och gick till en polare (bra gjort Jeppe!! NOT). Sen hittade han mig alldeles upplöst av tårar, filmen var ju rätt sorglig liksom och jag var inte så gammal. Men han var snäll som fan, min brolla. Och ganska häftig med. Typ bockstyre. Nu har jag växt ikapp honom med det är ofta så ändå att han visar mig coola grejer och så. Men han är världens snällaste.

Mamma är ganska mycket av min kompis. Det enda vi inte pratar om är sex. Och inte så mycket om kärleksproblem. Men det mesta andra. Jag diggar min morsa. Hon är allmänbildad och fördomsfri och en kulturtant. Hon gör vad hon måste och har alltid gjort, dock har hon blivit lite mindre och blötare med åren. Vi hörs nästan varje dag och vi ses ganska ofta. Idag har vi namnsdag, Linnea. Det firar vi såklart inte. Men vi sågs och fikade ändå. Det var en bra stund. Vi gick på Sturekatten och drack kaffe och åt kaka. Satt på parad i en soffa bland de andra pensionärerna. Småpratade och så. Det är bra stunder.

Det är dem man har på riktigt de där familjemänniskorna.

Kött är hö?

Har lyssnat på en massa sommarvisor. Det är så vackert så jag måste böla lite.

Som i Sommarpsalm: En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar. Eller i Nu grönskar det: Med öppna ögon låt oss se på livets rikedom, som gror och sjuder överallt,
där våren går i blom! Den blomstertid nu kommer gillar jag med: Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött.

Ok det var smetet och kletet och det vackra. Sen upptäcker man att det är helt konstiga textrader med, såsom i en Sommarpsalm (för övrigt är hela sista versen för mycket gud för mig men den kan man ju stryka): Allt kött är hö, och blomstren dö och tiden allt fördriver.

Allt kött är hö??? Jojo.

Kaffe och en cigarett

Jag har inte många rutiner. Jag har väldigt lätt att anpassa mig till det mesta. Tyvärr kanske. Fast det är oftast ganska positivt, jo det bestämmer jag mig för nu. I dessa dagar har jag dock två rutiner som börjar bli som ett mönster.

Den första är morgontidningen. Jag läser den alltid på samma sätt. Det är DN såklart. Först måste jag kanske bläddra igenom den skitsnabbt, alla delarna, för att se om det är något akutroligt man måste börja med. Sen är det Kulturen, den är alltid först. Följd av A-delen (den heter inte så längre, jag vet) och sen Ekonomi. Sporten läser jag aldrig om det inte är porträtt eller hästar. Är det bilagor, typ PåStan eller Söndag kommer de på fösta plats. Och så läser jag alltid födelseannonser, bara för namnen. Och dödsannonserna - scannar om det är någon ung som dött, ibland kan man fälla en tår då, ibland inte. Det är rutinen. Oftast läser jag den inte så noga på morgonen. Men det läses mer noggrant senare i omgångar. Det är faktiskt en lyx i detta ickearbetande tillstånd.

Den andra är 11-kaffet. OM jag är hemma alltså, vilket jag oftast är på förmiddagarna. Man gör jobbskiten och det först, sen vågar man sig ut för vad det nu är man ska göra. Men 11-kaffet alltså. Det lilla nöjet. Med leverpastejmacka. På pallen i köket i värmen. Smakar aldrig så gott som då. Börjar misstänka att jag är en kärring.

17

Jag ska inte dissekera detta alltför mycket, det kan jag vara bra på annars. Det får inte bli så att man säger en sak och bara därför blir det pannkaka av alltihopa. Inte för att jag tror det. Men det här är det enda jag ska knysta om det hela.

Igår var en kräkig dag på alla sätt förutom avslutningen, man kan säga att det blev en kanonsuperdag istället. Det bästa med allting är att jag inte är ett dugg rädd. Mer stolt. Så in i helvete. Ja jävlar.

Jag är din flickvän nu!

Det är inte ofta man ser en levande kofta

Någon klok sa att man inte ska hålla på att fixera sig vid att hela tiden sträva uppåt, framåt. För så är det ju inte. Det går mer i cykler. Runt runt. Ibland är det bra och ibland är det dåligt.

Idag tycker jag att det är dåligt. Även om det egentligen är bra överlag. Det kommer lösa sig det här med jobb, tänker jag. Ingen fara. Och allt annat roligt och underbart som händer - vart är glädjen över det? Jag vet, jag vet - jag borde väl vara tacksam eller så.

Men idag när jag vaknade kände jag mig som ett utsketet äppelmos och ville helst av allt bara dra något gammal över mig och inte alls finnas till. Tyvärr kunde jag inte det heller, för jag hade sovit färdigt tyckte min kropp. Då kan man reta sig på det med, inte ens kan man sova när man inte vill vara med.

Och så är jag sur mot familjen och vännerna när de bryr sig, jag min otacksamma jävel. De säger att det går bra, att jag är kanon. Men va fint va. Fast jag vill inte höra på det alls utan är bara oerhört sur och grinig och vill fortsätta att tycka synd om mig. Framför allt får de inte störa mig med sina problem, usch och fy, det orkar jag inte.

Så jag sitter här och ser ut som en jävla kofta, utsliten och raggig och ful och hemsk och missunnsam och elak. Det är en sån dag. Det går över.

Dressed for success

Jag tror jag slagit in på stilen; hippie-70-tal möter poptjej. Plus det svarta. Det är mycket svart i min garderob. Egentligen är jag rätt stillös. Eller i alla fall helt enkelt obestämbar för ibland tänker jag mig mer skräddat med fina kavajer, kjolar med veck och typ söta skor. Ibland är det mer rock med leopard, converse och tajta jeans.

Jeansjackejakten är iaf avklarad. Dock är det precis att jag vill vara mittemellan storlekar. Ska det vara lite för litet eller litelitelite för stort? Svåra kval. Hehe.

Det är väl sådär, ibland är jag ful och ibland hyfsat halvsnygg. Man försöker ju åtminstone åt det senare!

Saker man ser

Vissa saker är man mer observant på än andra. Det kan ju vara så att man gjort en ny upptäckt, kanske inom populärkultur, och så plötsligt tycker man sig se om just den överallt. Eller om man läser en kurs och ojoj vad alla tidningar plötsligt skriver om ja eh exemplevis organisationskultur, för att bara ta vilket exempel som helst.

Jag har radarblick när det gäller lite annorlunda människor. Psykfall, knarkare, funktionshindrade osv osv. Jag ser dem direkt. I en folkmassa, på bussen, i tunnelbanan, i affärer, på gatan. Nu menar jag ju inte så att de myllrar omkring, haha, utan att jag ser dem. Jag tror att det beror på min syster. Att jag har lärt mig att vara så otroligt observant på henne och hennes beteende och i en viss ålder tyckte det var så skämmigt att vistas i offentliga miljöer med henne så jag helst bara vill vara en osynlig ande.

De berör mig, de där annorlunda själarna. Allra värst är det med förståndshandikappade barn. Jag får tårar i ögonen direkt. Likadant är det med min mamma. Vi ser väl oss själva lite i det där, hela grejen. Eller mer såhär:

För några år sedan var vi på Teneriffa i januari på semester. Jag och brorsan och mamma. Vi skulle "komma ifrån" som det brukar heta. Vi bara promenerade och latade oss och sånt. På vårt hotell bodde en engelsk familj, de var en lite konstig konstellation; en mamma, en mormor, en son på kanske 11-12, en till unge (med downs syndrom) på ungefär 6-7, en ny mammas pojkvän som uppenbarligen inte var pappa till de två första barnen och så en nyfödd bebis. De hängde vid poolen och stod för underhållningen. Vi glodde, sådär som svenskar gör - inte alltför uppenbart utan bara lite fint i smyg. 6-åringen var en sån där hääärlig mongo-unge. Såsom de är när de är små. Va gulligt! De är så hääärliga! brukar folk tycka. Jojo, de glömde bara att de här hääärliga ungarna ska bli tonåringar och vuxna och överviktiga och fortsätta vara barn hela livet och bli oroades för och ska ordnas för osv osv.

6-åringen var ganska lugn och stillsam och satt och lekte för sig själv i ett hörn. Men plötsligt trodde mamman att han var borta. Hon for liksom upp och fick ett halvhysteriskt kroppsspråk och frågade alla i familjen vart han var. Sen ropade hon, inget svar. Mamma och jag satt ganska nära men såg heller inte ungen. Dock såg vi något annat; paniken. Manisk panik i hennes ögon. Det varade inte länge, alldeles efter kom ungen fram, han hade ju bara varit i sin egen värld en liten stund. Det är liksom så med de där barnen, de är så utsatta. De måste passas. Både jag och mamma kände igen den där paniken från oss själva, i relation till min syrra. Den går aldrig ur.

Det är dem jag ser, de annorlunda. Det tar en millisekund för mig att avgöra om det är något annat med någon. Det sitter i benmärgen. Det är saker man ser.