Saker man ser

Vissa saker är man mer observant på än andra. Det kan ju vara så att man gjort en ny upptäckt, kanske inom populärkultur, och så plötsligt tycker man sig se om just den överallt. Eller om man läser en kurs och ojoj vad alla tidningar plötsligt skriver om ja eh exemplevis organisationskultur, för att bara ta vilket exempel som helst.

Jag har radarblick när det gäller lite annorlunda människor. Psykfall, knarkare, funktionshindrade osv osv. Jag ser dem direkt. I en folkmassa, på bussen, i tunnelbanan, i affärer, på gatan. Nu menar jag ju inte så att de myllrar omkring, haha, utan att jag ser dem. Jag tror att det beror på min syster. Att jag har lärt mig att vara så otroligt observant på henne och hennes beteende och i en viss ålder tyckte det var så skämmigt att vistas i offentliga miljöer med henne så jag helst bara vill vara en osynlig ande.

De berör mig, de där annorlunda själarna. Allra värst är det med förståndshandikappade barn. Jag får tårar i ögonen direkt. Likadant är det med min mamma. Vi ser väl oss själva lite i det där, hela grejen. Eller mer såhär:

För några år sedan var vi på Teneriffa i januari på semester. Jag och brorsan och mamma. Vi skulle "komma ifrån" som det brukar heta. Vi bara promenerade och latade oss och sånt. På vårt hotell bodde en engelsk familj, de var en lite konstig konstellation; en mamma, en mormor, en son på kanske 11-12, en till unge (med downs syndrom) på ungefär 6-7, en ny mammas pojkvän som uppenbarligen inte var pappa till de två första barnen och så en nyfödd bebis. De hängde vid poolen och stod för underhållningen. Vi glodde, sådär som svenskar gör - inte alltför uppenbart utan bara lite fint i smyg. 6-åringen var en sån där hääärlig mongo-unge. Såsom de är när de är små. Va gulligt! De är så hääärliga! brukar folk tycka. Jojo, de glömde bara att de här hääärliga ungarna ska bli tonåringar och vuxna och överviktiga och fortsätta vara barn hela livet och bli oroades för och ska ordnas för osv osv.

6-åringen var ganska lugn och stillsam och satt och lekte för sig själv i ett hörn. Men plötsligt trodde mamman att han var borta. Hon for liksom upp och fick ett halvhysteriskt kroppsspråk och frågade alla i familjen vart han var. Sen ropade hon, inget svar. Mamma och jag satt ganska nära men såg heller inte ungen. Dock såg vi något annat; paniken. Manisk panik i hennes ögon. Det varade inte länge, alldeles efter kom ungen fram, han hade ju bara varit i sin egen värld en liten stund. Det är liksom så med de där barnen, de är så utsatta. De måste passas. Både jag och mamma kände igen den där paniken från oss själva, i relation till min syrra. Den går aldrig ur.

Det är dem jag ser, de annorlunda. Det tar en millisekund för mig att avgöra om det är något annat med någon. Det sitter i benmärgen. Det är saker man ser.