Tror att det kan vara så med överdoseringar. De blir normaltillståndet. Är det något jag kan är det turbulens och tandagnisslan, oro och tårar. Jag vet hur man förhåller sig där. Det var länge sen det var på det viset och man kan kanske säga att jag har varit i avvänjningsfas, men jag minns det. Och vill aldrig mer ha det.
Så nu då. När det inte känns så. När det mera är champange i blodet. Jag är så ovan vid detta, märker jag. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att allt känns så otroligt bra så det nästan är läskigt.
Hej livet!
onsdag 29 april 2009
lördag 25 april 2009
Häääästarna, kom då hääästarna!
Kommer på att jag saknar hästarna!
Det är något år sen nu. Något år sen man fick smyga omkring i stallet och lyssna på ventilationen och malandet av alla hästars havreätande. Jag är faktiskt bra på att rida. Väldigt bra till och med. Jag är nästan lite stolt över det.
Det har varit jag och knephästarna. Dixie Diamond (haha, jävla namn..), Twiggy, Lillan och Cormant och va de nu hette småponnyerna när man var hästtjejen i stallet. Sen var det kärleken Lilljänta som var lite skev och stor med världens största läppar som liksom glappade när hon sprang. Oh, vad jag älskade den hästen. Jag kanske var tolv och hennes "skötare" (man borstade väl lite extra typ). Hon fick mycket omsorg den hästen. Hur jag gned och gned på henne tills hon glänste och hur jag stod och pratade lite tyst med henne framme vid vattenkoppen. Stackarn, tror nog inte hon uppskattade mitt förtroliga klappande och snackande, hon stod mest med huvudet i andra hörnet och klippte lite med öronen. Men hon gillade morötterna. Ja, man får ge och ta. Man kan säga att jag köpte hennes kärlek lite. Det var helt ok.
Jag nästan bodde i stallet. Mamma ringde ibland och sa att nu får du komma hem! Och ridlägren! På gården någonstans utanför Linköping var det Wilma och jag flera somrar. Hur jag lärde mig mer på tio dagar där i Hans, den gamla militären och den största hästmänniska jag någonsinn sett, regi. Den lilla, lilla torra gubben som inte sa många ord men som fick mig att skärpa upp mig och utveckla ridningen något enormt. Otroligt fascinerande man. Han kunde bara sätta sin fot i stallet så stod alla hästarna kolugna och bara lyssnade på honom. Hur han hoppade upppå den tunga, tunga hästen som kastat av en stackars tjej vi kallade för Adidas (!). Hur hästfan samlade och lugnade sig på fläcken. Jag vet inte vad han gjorde, det var som trolleri. Då var det jag och Wilma, det fina fina halvblodet med god hoppförmåga.
Sen slutade jag i tio år, orkade inte med tjejintrigerna i stallet. För något år sen var jag tillbaka. Då blev det jag och Habor, den där svarta eldiga som jag hoppade så bra med, vi fattade varandra i det.
Kanske svårt att förstå tjusningen med det där hästeriet. Men herregud, det är religion. Tidig, tidig morgon och dis över åkrarna, början av höst. Lite kallt, bara så att man skärper sinnena. Man kommer ut ur skogen där man åkt fram en stund och där breder hela stubbåkern ut sig, perfekt underlag i den mjuka jorden för hovarna. Hur man känner det där stora djuret liksom samla ihop sig i alla musklerna under sig och man har 500 kilo i ringfingrna, totalt samspel. Och man tittar på sällskapet och släpper samtidigt fram kraften i en sjukt snabb galopp över fältet. Så att man måste skrika högt och man vet att hästarna tycker att det är lika roligt som vi. Då är det lite religiöst.
Eller i ridhuset när man kämpat med den där dumma Loke som bara vill gå med nosen i vädret och inte ut i hörnen och man är slut i alla musklerna och nästan grinfärdig för att inget går och man är inte alls sams med dumhästen! Och så plötsligt ger han med sig och allt flyter mjukt och fint och det är så lätt, så lätt! Plötsligt går slutorna och skänkelvinkeln och galoppombyterna i en helt bra form.
Inser att jag saknar det, för att det är mitt barnroliga.
Ibland glimrar det ändå till, det här livet. Verkligen! Det är som att jag glad i benmärgen idag. Vårsommarens första dag. Då det är myller av folk överallt och förhoppningen i luften, för varmt, blekfisig hud, vin i parker (förbjudet visst, vilket larv). Man är tydligen sådär svensk ändå. Nu har man vaknat till liv!
Sysslat lite med mitt barnsliga nöje att cykla. Man vet ju att man tydligen aldrig blir vuxen, man blir bara lite äldre. Så barnjag tar cykeln och skrattar lite av ren lycka när jag får trampa över Gullmarsplansbron. Cykla är lite lite som ridningen. Fast helt annorlunda ändå. Men det framkallar den där helt rena, barnsliga lyckan. Icke att förakta alls.
Det är något år sen nu. Något år sen man fick smyga omkring i stallet och lyssna på ventilationen och malandet av alla hästars havreätande. Jag är faktiskt bra på att rida. Väldigt bra till och med. Jag är nästan lite stolt över det.
Det har varit jag och knephästarna. Dixie Diamond (haha, jävla namn..), Twiggy, Lillan och Cormant och va de nu hette småponnyerna när man var hästtjejen i stallet. Sen var det kärleken Lilljänta som var lite skev och stor med världens största läppar som liksom glappade när hon sprang. Oh, vad jag älskade den hästen. Jag kanske var tolv och hennes "skötare" (man borstade väl lite extra typ). Hon fick mycket omsorg den hästen. Hur jag gned och gned på henne tills hon glänste och hur jag stod och pratade lite tyst med henne framme vid vattenkoppen. Stackarn, tror nog inte hon uppskattade mitt förtroliga klappande och snackande, hon stod mest med huvudet i andra hörnet och klippte lite med öronen. Men hon gillade morötterna. Ja, man får ge och ta. Man kan säga att jag köpte hennes kärlek lite. Det var helt ok.
Jag nästan bodde i stallet. Mamma ringde ibland och sa att nu får du komma hem! Och ridlägren! På gården någonstans utanför Linköping var det Wilma och jag flera somrar. Hur jag lärde mig mer på tio dagar där i Hans, den gamla militären och den största hästmänniska jag någonsinn sett, regi. Den lilla, lilla torra gubben som inte sa många ord men som fick mig att skärpa upp mig och utveckla ridningen något enormt. Otroligt fascinerande man. Han kunde bara sätta sin fot i stallet så stod alla hästarna kolugna och bara lyssnade på honom. Hur han hoppade upppå den tunga, tunga hästen som kastat av en stackars tjej vi kallade för Adidas (!). Hur hästfan samlade och lugnade sig på fläcken. Jag vet inte vad han gjorde, det var som trolleri. Då var det jag och Wilma, det fina fina halvblodet med god hoppförmåga.
Sen slutade jag i tio år, orkade inte med tjejintrigerna i stallet. För något år sen var jag tillbaka. Då blev det jag och Habor, den där svarta eldiga som jag hoppade så bra med, vi fattade varandra i det.
Kanske svårt att förstå tjusningen med det där hästeriet. Men herregud, det är religion. Tidig, tidig morgon och dis över åkrarna, början av höst. Lite kallt, bara så att man skärper sinnena. Man kommer ut ur skogen där man åkt fram en stund och där breder hela stubbåkern ut sig, perfekt underlag i den mjuka jorden för hovarna. Hur man känner det där stora djuret liksom samla ihop sig i alla musklerna under sig och man har 500 kilo i ringfingrna, totalt samspel. Och man tittar på sällskapet och släpper samtidigt fram kraften i en sjukt snabb galopp över fältet. Så att man måste skrika högt och man vet att hästarna tycker att det är lika roligt som vi. Då är det lite religiöst.
Eller i ridhuset när man kämpat med den där dumma Loke som bara vill gå med nosen i vädret och inte ut i hörnen och man är slut i alla musklerna och nästan grinfärdig för att inget går och man är inte alls sams med dumhästen! Och så plötsligt ger han med sig och allt flyter mjukt och fint och det är så lätt, så lätt! Plötsligt går slutorna och skänkelvinkeln och galoppombyterna i en helt bra form.
Inser att jag saknar det, för att det är mitt barnroliga.
Ibland glimrar det ändå till, det här livet. Verkligen! Det är som att jag glad i benmärgen idag. Vårsommarens första dag. Då det är myller av folk överallt och förhoppningen i luften, för varmt, blekfisig hud, vin i parker (förbjudet visst, vilket larv). Man är tydligen sådär svensk ändå. Nu har man vaknat till liv!
Sysslat lite med mitt barnsliga nöje att cykla. Man vet ju att man tydligen aldrig blir vuxen, man blir bara lite äldre. Så barnjag tar cykeln och skrattar lite av ren lycka när jag får trampa över Gullmarsplansbron. Cykla är lite lite som ridningen. Fast helt annorlunda ändå. Men det framkallar den där helt rena, barnsliga lyckan. Icke att förakta alls.
torsdag 23 april 2009
Så nära får ingen gå
Jag möter på K vid Åhlens City, såklart, hon jobbar ju ungefär där. K är en sån sort som jag. Ibland träffar man på dem, de där som är precis samma som en och man vet det. Båda vet det. K är en av de finaste jag vet. Fast vi är så otroligt långt ifrån varandra och umgås inte alls. Vi jobbade på samma jobb, så var det. K är över fyrtio och har en son, jobbar på rutin och tyngd. Skrattar åt Mia och Klara och kan Nationalteaternlåter utantill utan att liksom veta om det. Som jag. Hon ser folk. Verkligen ser dem. Och hon har världens roligaste timing i sin lite torra, sedärja, humor. I love it.
K började något halvår efter mig på jobbet och var lite av mitt stöd. Hon fattade. Minns jag grät över någon dum, hur hon såg mig i det och då grät jag lite till. Hur vi pratade hela flygresan från Rhodos och hon tittade på mig och sa att jag ju redan lämnat den där dumma. Och det hade jag ju, i hjärtat och tanken.
Första gången hon kom till jobbet var det något med henne, hon hade något över sig. Jag kände det direkt. Ibland satt det kanske i ryggen eller till och med i koftan och ibland lite i en sorgsen blick. Ibland ville jag bara krama henne lite eller stryka henne lite över kinden, utan att veta varför. En impuls. Det gjorde jag såklart inte, det kanske man inte gör. Så nära var vi inte. Men det var den där slöjan som kom fram då och då. Eller kanske snarare alltid fanns där, litegrann.
Sen hur det var, var vi på kick-off på Nynäs Havsbad och det dracks öl i badtunna och badades i ganska kallt hav. Jag vet inte hur vi kom in på det, det pratades om familjeförhållanden och min annorlunda syster. Plötsligt berättar K att hon mist ett barn, nästan tio år sedan och långt innan hennes son föddes, en dotter hade gått bort i en ämnesomsättningssjukdom straxt efter födseln. Hon sa det lite i förbigående men kikade lite på mig. Hon visste att jag visste att det fanns något, det man ibland inte vill visa. Såklart, där var den. Den där sorgen.
Och när vi möts på gatan vid Åhlens så vet vi båda att vi ser det hos varandra, det där svarta. Men vi pratar och skrattar lite och går åt var sitt håll.
Vissa personer kanske är så nära så att man måste ha dem långt borta.
K började något halvår efter mig på jobbet och var lite av mitt stöd. Hon fattade. Minns jag grät över någon dum, hur hon såg mig i det och då grät jag lite till. Hur vi pratade hela flygresan från Rhodos och hon tittade på mig och sa att jag ju redan lämnat den där dumma. Och det hade jag ju, i hjärtat och tanken.
Första gången hon kom till jobbet var det något med henne, hon hade något över sig. Jag kände det direkt. Ibland satt det kanske i ryggen eller till och med i koftan och ibland lite i en sorgsen blick. Ibland ville jag bara krama henne lite eller stryka henne lite över kinden, utan att veta varför. En impuls. Det gjorde jag såklart inte, det kanske man inte gör. Så nära var vi inte. Men det var den där slöjan som kom fram då och då. Eller kanske snarare alltid fanns där, litegrann.
Sen hur det var, var vi på kick-off på Nynäs Havsbad och det dracks öl i badtunna och badades i ganska kallt hav. Jag vet inte hur vi kom in på det, det pratades om familjeförhållanden och min annorlunda syster. Plötsligt berättar K att hon mist ett barn, nästan tio år sedan och långt innan hennes son föddes, en dotter hade gått bort i en ämnesomsättningssjukdom straxt efter födseln. Hon sa det lite i förbigående men kikade lite på mig. Hon visste att jag visste att det fanns något, det man ibland inte vill visa. Såklart, där var den. Den där sorgen.
Och när vi möts på gatan vid Åhlens så vet vi båda att vi ser det hos varandra, det där svarta. Men vi pratar och skrattar lite och går åt var sitt håll.
Vissa personer kanske är så nära så att man måste ha dem långt borta.
onsdag 15 april 2009
Som vem som helst, är jag ingen alls
En helt vanlig onsdag, är det. Inte mer eller mindre. Man viker lite tvätt, diskar lite disk, scannar alla jobbsidorna, skriver en ansökan, ringer lite sälja-sig-själv-samtal, promenerar till Mariatorget och äter lunch med världens bästa Malin.
Sen försöker man köpa underkläder. Går dåligt. Jag kan inte förstå vilka konstiga trosor de gör, vilka de nu är. Och på H&M är storlekarna helt galna, de sätter 36 på par som är säkert 40. Mycket listigt av dem, folk vill inte ha stora rövar och kan då känna sig nöjda då de får köpa "små" storlekar. Märkligt nog sätter de även ofta sömmen mitt i grenen, hm, det är det ju ingen som vill ha! Eller så heter det "hipster" men är bara breda på sidorna men liksom små vid skinkan = åker alltså in i rumpan. Blä, då kan man lika gärna ha string. Vilket man inte vill alltid. Eller så är det konstiga material och helt galna mönster. Jag vill ha "vanliga" - lagom små och lagom enfärgade och i lagomt bra material. Verkar helsvårt att hitta. Jag gav upp efter en stund. Får ta tag i det en annan dag.
Det finns så många bra människor, har jag tänkt på. Senaste åren har jag träffat många nya, bra människor. Smarta och kloka och intressta och härliga på alla sätt och vis. Killar och tjejer. Vänner och romanser. Det är förhoppningsfullt på ett sätt. Liskom, man har inte stött på alla bra än, de finns där ute. Det knepiga är att behålla dem, de där bra. Jobbar på det.
Det här handlar inte om något. Som sagt; som vem som helst, är jag ingen alls.
Sen försöker man köpa underkläder. Går dåligt. Jag kan inte förstå vilka konstiga trosor de gör, vilka de nu är. Och på H&M är storlekarna helt galna, de sätter 36 på par som är säkert 40. Mycket listigt av dem, folk vill inte ha stora rövar och kan då känna sig nöjda då de får köpa "små" storlekar. Märkligt nog sätter de även ofta sömmen mitt i grenen, hm, det är det ju ingen som vill ha! Eller så heter det "hipster" men är bara breda på sidorna men liksom små vid skinkan = åker alltså in i rumpan. Blä, då kan man lika gärna ha string. Vilket man inte vill alltid. Eller så är det konstiga material och helt galna mönster. Jag vill ha "vanliga" - lagom små och lagom enfärgade och i lagomt bra material. Verkar helsvårt att hitta. Jag gav upp efter en stund. Får ta tag i det en annan dag.
Det finns så många bra människor, har jag tänkt på. Senaste åren har jag träffat många nya, bra människor. Smarta och kloka och intressta och härliga på alla sätt och vis. Killar och tjejer. Vänner och romanser. Det är förhoppningsfullt på ett sätt. Liskom, man har inte stött på alla bra än, de finns där ute. Det knepiga är att behålla dem, de där bra. Jobbar på det.
Det här handlar inte om något. Som sagt; som vem som helst, är jag ingen alls.
torsdag 9 april 2009
På drift i konsumtionen
I ett försök att hitta känslan av att åtminstone få något gjort, och inte bara sitta som ett utropsteckan på en stol (gårdagen), lejer jag morsan som chafför och vi drar till Plantagen och Ikea.
För min själ hur förvirrande det är! Första stoppet är Plantagen och det är en enormt stor lokal med växter, växter, växter. Lite krukor och så lite mer växter. Plus några stackars potatisar i säckar. Jag är ute efter någon trevlig grön växt samt blommor till köksfönstret. Utbudet är enormt och varken mamma eller jag kan ett skit om blommor, jag vattnar ihjäl dem och mamma kör mer på parollen slit och släng och köp nytt när de dör. Inte mycket gröna fingrar där alltså. Vi får båda otroligt dåligt samvete där vi lite planlöst irrar omkring mellan borden och lyssnar på smarta inlägg från andra kunder (Mest kvinnor i olika åldrar, gärna med gummistövlar) såsom; "är detta en perenn", "vart har ni begoniorna" osv. Tillslut lyckas jag bestämma mig för en fikus i lagom storlek, en hemtrevnad (älska namnet) och två pelagoner. Säkra kort och väldigt mycket tantvarning men men. Mamma tar en pelagon i ren sympati och någotslags fågelbad till altanen. Puh, vi är ändå rätt upplivade när vi klarat av detta.
Sen är det Ikea. Det är skärtorsdag och hej å hå, folk är ju antaglien leeediga. Hm, det tänkte vi inte på. Men vi har bra taktik, klarar av toabesöken direkt och sen blir det mat på en gång. Man kan nästan inte prata med varandra alls över köttbullarna, det är så mycket att kolla på. Mjukisföräldrarna, skrikiga ungarna, vem är ihop med vem? Är det där pappan? Hör den till den? Extremt rolig studie i mänskligt beteende i stressade situationer. Vi intar en rätt låg profil, mamma virrar lite vid kaffet men annars inga missöden. Sen kör vi alla våningar uppifrån och ner, det finns inte så mycket vi gillar men de är småtrevligt ändå. Jag köper en stekpanna typ och hittar inte varken kuddar jag ville ha eller pläd. Inte heller grejer till balkongen. Det vanliga, det finns inte det man vill ha.
Vips har nästan hela dagen gått och trafiken har tätnat. Jag har inte körkort men får guida mamma i motorvägsfilerna. Hon stressar lätt upp sig på okända vägar och fan, det är lite hjärtat i halsgropen faktiskt. Jag får fixa den där lappen snart så jag kan köra i stället. Inbillar mig faktiskt att jag har lite talang för det, hehe.
Tillsist är man helt slut, vet inte vad som har hänt med min energi.
För min själ hur förvirrande det är! Första stoppet är Plantagen och det är en enormt stor lokal med växter, växter, växter. Lite krukor och så lite mer växter. Plus några stackars potatisar i säckar. Jag är ute efter någon trevlig grön växt samt blommor till köksfönstret. Utbudet är enormt och varken mamma eller jag kan ett skit om blommor, jag vattnar ihjäl dem och mamma kör mer på parollen slit och släng och köp nytt när de dör. Inte mycket gröna fingrar där alltså. Vi får båda otroligt dåligt samvete där vi lite planlöst irrar omkring mellan borden och lyssnar på smarta inlägg från andra kunder (Mest kvinnor i olika åldrar, gärna med gummistövlar) såsom; "är detta en perenn", "vart har ni begoniorna" osv. Tillslut lyckas jag bestämma mig för en fikus i lagom storlek, en hemtrevnad (älska namnet) och två pelagoner. Säkra kort och väldigt mycket tantvarning men men. Mamma tar en pelagon i ren sympati och någotslags fågelbad till altanen. Puh, vi är ändå rätt upplivade när vi klarat av detta.
Sen är det Ikea. Det är skärtorsdag och hej å hå, folk är ju antaglien leeediga. Hm, det tänkte vi inte på. Men vi har bra taktik, klarar av toabesöken direkt och sen blir det mat på en gång. Man kan nästan inte prata med varandra alls över köttbullarna, det är så mycket att kolla på. Mjukisföräldrarna, skrikiga ungarna, vem är ihop med vem? Är det där pappan? Hör den till den? Extremt rolig studie i mänskligt beteende i stressade situationer. Vi intar en rätt låg profil, mamma virrar lite vid kaffet men annars inga missöden. Sen kör vi alla våningar uppifrån och ner, det finns inte så mycket vi gillar men de är småtrevligt ändå. Jag köper en stekpanna typ och hittar inte varken kuddar jag ville ha eller pläd. Inte heller grejer till balkongen. Det vanliga, det finns inte det man vill ha.
Vips har nästan hela dagen gått och trafiken har tätnat. Jag har inte körkort men får guida mamma i motorvägsfilerna. Hon stressar lätt upp sig på okända vägar och fan, det är lite hjärtat i halsgropen faktiskt. Jag får fixa den där lappen snart så jag kan köra i stället. Inbillar mig faktiskt att jag har lite talang för det, hehe.
Tillsist är man helt slut, vet inte vad som har hänt med min energi.
onsdag 8 april 2009
På min gata
Hemma på min gata i närförorten bor det en man. Han sitter ofta på träbänken vid vändplanen där inget finns att se. Han köper den billiga sortens sprit på Systemet som ligger relativt nära. Vart man än i Sverige vänder sig finns det relativt nära ett System. Han brukar också fundera ut egna; system. Han läser travsidorna i dagstidningen och sätter dem, systemen. En gång vann han ganska stort. Större än det som egentligen är riktigt bra om man har blivit den sortens man som han har råkat ha blivit. Det höll nästan på att kosta honom hela hälsan, den som eventuellt fanns kvar. Nästan så att han inte fick ha kvar hyreskontraktet heller, han fick plötsligt många nya, lite tveksamma, vänner kring den tidpunkten. De som annars mest lyste med sin frånvaro. Nu konsumerar han flera klara flaskor i veckan, lite beroende på. Är formen riktigt bra spelar han finsk tango och övar på dansstegen tidiga lördagsmornar. Det kan verka lite störande men vi grannar har överseende. Man har olika sätt att göra sig tillfälligt lycklig på.
Hemma på min gata i närförorten bor det en man. Han lägger de tomma, klara spritflaskorna i min cykelkorg. Han placerar även fulla flaskor i skåpet i tvättstugan några portar bort. Jag såg honom hämta dem där en gång när jag skulle boka tvättid. Han såg förlägen ut men jag låtsades som om jag inte hade sett något alls, så som man gör, räddande. Ibland undrar jag om det är någon slags kod, det där med flaskorna i cykelkorgen, men jag tror inte det. Det skulle ju kunna vara flaskpost, men det är inget meddelande i. Det är nog bara ett lämpligt ställe att placera tomma flaskor på, om man inte passerar återvinningsstationen så ofta, vilket jag misstänker att denna man inte gör.
Hemma på min gata i närförorten bor det en man. Han lägger tomma spritflaskor i min cykelkorg. Kanske vill han skapa lite drama, lite liv, runt vändplanen, där de stora händelserna oftast uteblir.
Hemma på min gata i närförorten bor det en man. Han lägger de tomma, klara spritflaskorna i min cykelkorg. Han placerar även fulla flaskor i skåpet i tvättstugan några portar bort. Jag såg honom hämta dem där en gång när jag skulle boka tvättid. Han såg förlägen ut men jag låtsades som om jag inte hade sett något alls, så som man gör, räddande. Ibland undrar jag om det är någon slags kod, det där med flaskorna i cykelkorgen, men jag tror inte det. Det skulle ju kunna vara flaskpost, men det är inget meddelande i. Det är nog bara ett lämpligt ställe att placera tomma flaskor på, om man inte passerar återvinningsstationen så ofta, vilket jag misstänker att denna man inte gör.
Hemma på min gata i närförorten bor det en man. Han lägger tomma spritflaskor i min cykelkorg. Kanske vill han skapa lite drama, lite liv, runt vändplanen, där de stora händelserna oftast uteblir.
tisdag 7 april 2009
Det sanna ljuset
Mamma och jag går och ser Staffan Westerbergs "Selma och Ågust" på Stadsteaterns Klarascen. Teater är verkligen min grej. Jag älskar hela alltet med det (det får bli en annan utläggning). Ofta är det lite svårt att komma in under huden på ganska luttrade teaterjag, men ikväll gick det utmärkt!
Leif Zern skrev någonting om: Vad är detta?! i DN. Och det är precis så det känns - VAD är detta? Staffan Westerberg har sin egen värld. På gränsen till faktiskt helgalen men så otroligt skarp. Han underskattar heller inte publiken, vilket ju är oerhört befriande. Han utgår ifrån att den är, hm, åtminstone halvsmart.
Där stapplar han omkring som Ågust med dödsångesten tillsammans med Selma, Sophie, Valborg Olander, en halvgalen tjur, Axel Munthe, påfåglar och några musiker (urfina Gustave Lund och Peder Ernerot bla). Det är helt vansinnigt galet. Ena stunden skarp historielektion och en känga samhällskritik och i den andra någotslags revy och akrobatiska dansnummer. Det är bara att gapa av förundran och vässa öronen för att hänga med i den absolut klurigaste texten man hört på teatern på länge. Och man skrattar. Nästan så tårarna rinner åt Jens Nilssons Påfågel/Nils Holgersson/och akrobaten i dansnumret. Den killen har humor inbyggt i musklerna! Sällan skådat något så kroppsligt roligt. Och Westerberg himself är i sitt esse, frustar och sjunger och plirar med ögonen. Ibland även han liksom på tunna linjen, ska han ta detta i hamn? Man behöver inte oroa sig alls.
Jag blir så glad och varm om hjärtat. Mamma och jag allierade i detta, vi fattar precis. Jag ska vara elitistisk och säga att det är det inte alla som gör, tyvärr missar de något. Det är ju så synd om människorna och i denna kväll vet man inte om det är vi i publiken som ska räddas eller de på scenen. Jag tror dock att jag väljer att själv bli lite räddad, från rädslan och livet och allt vad det är som gubben Westerbergs text slingrar sig runt.
Han har i alla fall det sanna ljuset. Och det, ska ni veta, är det väldigt få som har.
Leif Zern skrev någonting om: Vad är detta?! i DN. Och det är precis så det känns - VAD är detta? Staffan Westerberg har sin egen värld. På gränsen till faktiskt helgalen men så otroligt skarp. Han underskattar heller inte publiken, vilket ju är oerhört befriande. Han utgår ifrån att den är, hm, åtminstone halvsmart.
Där stapplar han omkring som Ågust med dödsångesten tillsammans med Selma, Sophie, Valborg Olander, en halvgalen tjur, Axel Munthe, påfåglar och några musiker (urfina Gustave Lund och Peder Ernerot bla). Det är helt vansinnigt galet. Ena stunden skarp historielektion och en känga samhällskritik och i den andra någotslags revy och akrobatiska dansnummer. Det är bara att gapa av förundran och vässa öronen för att hänga med i den absolut klurigaste texten man hört på teatern på länge. Och man skrattar. Nästan så tårarna rinner åt Jens Nilssons Påfågel/Nils Holgersson/och akrobaten i dansnumret. Den killen har humor inbyggt i musklerna! Sällan skådat något så kroppsligt roligt. Och Westerberg himself är i sitt esse, frustar och sjunger och plirar med ögonen. Ibland även han liksom på tunna linjen, ska han ta detta i hamn? Man behöver inte oroa sig alls.
Jag blir så glad och varm om hjärtat. Mamma och jag allierade i detta, vi fattar precis. Jag ska vara elitistisk och säga att det är det inte alla som gör, tyvärr missar de något. Det är ju så synd om människorna och i denna kväll vet man inte om det är vi i publiken som ska räddas eller de på scenen. Jag tror dock att jag väljer att själv bli lite räddad, från rädslan och livet och allt vad det är som gubben Westerbergs text slingrar sig runt.
Han har i alla fall det sanna ljuset. Och det, ska ni veta, är det väldigt få som har.
Retro
Ofta har jag en alldeles påtaglig känsla av att inget händer. Inget alls. Samma liv i hundra år. Eller åtminstone i tio nu. Men nähä sörru det är inte alldeles sant alls.
Om jag tänker på vad som har hänt på ca ett och ett halvt är är det ändå en liten diger lista:
Börjat på nytt jobb
Blivit uppsagd från jobbet
Flyttat till ny lägenhet
Varit sambo
Inte varit sambo mer
Varit ihop
Varit singel
Varit kär i någon jag inte kan få
Varit i Spanien två gånger och Grekland en
Träffat en ny bästis
Fått lite mer ordning på mig själv i fladdret
Det händer ju saker hela tiden, om man tänker efter.
Om jag tänker på vad som har hänt på ca ett och ett halvt är är det ändå en liten diger lista:
Börjat på nytt jobb
Blivit uppsagd från jobbet
Flyttat till ny lägenhet
Varit sambo
Inte varit sambo mer
Varit ihop
Varit singel
Varit kär i någon jag inte kan få
Varit i Spanien två gånger och Grekland en
Träffat en ny bästis
Fått lite mer ordning på mig själv i fladdret
Det händer ju saker hela tiden, om man tänker efter.
Ingenmansland
Det är ingen knappt som läser det här, haha. Inte för att jag bemödar mig med att göra något åt det heller. Undrar om det är grejen; att folk ska läsa? Kanske faktiskt ändå inte.. Men då kan du väl bara ta och skriva ner dina konstiga tankar i en bok för dig själv då, säger den kritiske. Jo, skulle jag väl. Men det finns någon slags försoning med att skriva till någon mottagare, strunt samma vem liksom.
måndag 6 april 2009
Ett hjärtslag per år
Idag höll jag till i Hammarby Sjöstad, det var både vackert och rätt vidrigt. Vackert för att det blåste lite i vassen och solen värmde och man kunde promenera på trädäck, känns bra för själen. Vidrigt för det är så homogent så man garvar ihjäl sig. Trehjulsbarnvagnar och medelåldersföräldrarna och fina löparkläderna. Jag känner inte någon sympati alls för det. Eller också är jag bara latent och heldolt avundsjuk. Möjligen det sistnämnda.
Jag satt iaf där på en bänk och fick plötsligt frasen "ett hjärtslag per år" på hjärnan. Paus. Paus, det där Jocke Berg och Peter Svensson-projektet för säkert tio år sen. Gud, va jag älskade den skivan! Bodde på Gärdet i den där lite nergångna lägenheten med en livsfarlig hiss upp till sjätte våningen och en utsikt ut över Värtahamnen där man kunde vinka till Finlandsbåtarna. Den där skivan var i mina öron konstant där ett tag. Mycket åka-tunnelbana, över den. Och jag var på semester med det där gänget jag nästan inte känner längre. Grekland. Det var barer och shots och mycket solande. egentligen inte min melodi, men det var Paus i öronen. Konstig kontrast. Kanske jobbade jag på Telenor då, ja så var det nog. Stirrade på skärmen och la in tråkiga siffror i excel mest. Och längtade någonannanstans, helt patetiskt. Men så var det. Och de där intensiva gå-ut-suget. Att man verkligen inte orkade men så ringde någon och så var det på´t igen och man hann inte direkt äta annat än havregrynsgröt men skit i det, det är ungdomen (min lite försenad).
Och det var Paus, fina fina Paus.
Som i "En lögn":
om du kommer hit
slår sönder mitt hus av glas
nära kom närmre stå still
om vi kommer dit
förhoppningar, andetag
nära räcker inte till
Jag satt iaf där på en bänk och fick plötsligt frasen "ett hjärtslag per år" på hjärnan. Paus. Paus, det där Jocke Berg och Peter Svensson-projektet för säkert tio år sen. Gud, va jag älskade den skivan! Bodde på Gärdet i den där lite nergångna lägenheten med en livsfarlig hiss upp till sjätte våningen och en utsikt ut över Värtahamnen där man kunde vinka till Finlandsbåtarna. Den där skivan var i mina öron konstant där ett tag. Mycket åka-tunnelbana, över den. Och jag var på semester med det där gänget jag nästan inte känner längre. Grekland. Det var barer och shots och mycket solande. egentligen inte min melodi, men det var Paus i öronen. Konstig kontrast. Kanske jobbade jag på Telenor då, ja så var det nog. Stirrade på skärmen och la in tråkiga siffror i excel mest. Och längtade någonannanstans, helt patetiskt. Men så var det. Och de där intensiva gå-ut-suget. Att man verkligen inte orkade men så ringde någon och så var det på´t igen och man hann inte direkt äta annat än havregrynsgröt men skit i det, det är ungdomen (min lite försenad).
Och det var Paus, fina fina Paus.
Som i "En lögn":
om du kommer hit
slår sönder mitt hus av glas
nära kom närmre stå still
om vi kommer dit
förhoppningar, andetag
nära räcker inte till
Eller Leia:
lördag 4 april 2009
Totalt ologiskt
Igår kom vi in på de mest märkliga samtalsämnen; jag, Elli och Linda. Mest handlade det om andlighet och auror och medium och sånt. Inte vanligt för att vara oss. Dock - man kan säga att vi gick loss lite. Såklart på ett väldigt rationellt och metodiskt och ursmart sätt. Vi fick nästan inte hybris alls. Det kan ju annars väldigt lätt inträffa eftersom vi ju råkar tycka vi är så vansinnigt smarta. I alla fall.
Det berättades om en tjej som legat i samma sal som Elli en gång på sjukhus. Den arma stackars tjejen var väldigt ung och hade precis, tre månader tidigare, fött sitt första barn. Men hon hade ont. Riktig smärta. Hon visste knappt vart hon skulle ta vägen. Låg och skrek. Elli tyckte det var väldigt jobbigt, såklart. Hon hade ju själv ont men den här tjejens smärta var något annat. Avgrund.
En natt blev det så outhärdligt att Elli tillsist rusade ut i korridoren och grep tag i första bästa vitklädda människa och bönade om att de fan nu måste ta ut det där som gör ont i den stackars tjejen för annars kommer hon spricka, det kommer gå dåligt. Den vitklädda såg lite stressad ut men lugnade väl Elli på något sätt och menade att vi får ju inte berätta för dig men det är inget fel på henne.
Det var inget fel på henne nej. Tjejen hade avgrundsmärta men de kunde inte hitta något fysiskt fel. Här var det nästan som om jag började böla i historen, men det är ju bara jag. Väldigt intressant dock. Ibland är det som om vi ska förklara ihjäl oss på alla vetenskapliga sätt som finns. I genomsnitt får en patient 18 sekunders samtalstid med en doktor. Herregud, jag blir mörkrädd. Tjejen bredvid Elli hade genomgått alla tester som fanns men de hittade inget och nu låg hon ensam på en sal fullpumpad med morfin och skrek av smärta.
Elli fick i alla fall ur henne att hon fött barn tre månader tidigare (förlossningstrauma?) och att hon själv var adopterad och aldrig hade haft kontakt med sin mamma (lite panikångest på det då?). Hade någon kommit på idén att kanske prata lite med henne?
Hon hade väl ont i själen, det arma lilla flickebarnet. Någon kanske skulle ha lyssnat på hennes sorger och bedrövelser och klappat henne lite på pannan.
Det berättades om en tjej som legat i samma sal som Elli en gång på sjukhus. Den arma stackars tjejen var väldigt ung och hade precis, tre månader tidigare, fött sitt första barn. Men hon hade ont. Riktig smärta. Hon visste knappt vart hon skulle ta vägen. Låg och skrek. Elli tyckte det var väldigt jobbigt, såklart. Hon hade ju själv ont men den här tjejens smärta var något annat. Avgrund.
En natt blev det så outhärdligt att Elli tillsist rusade ut i korridoren och grep tag i första bästa vitklädda människa och bönade om att de fan nu måste ta ut det där som gör ont i den stackars tjejen för annars kommer hon spricka, det kommer gå dåligt. Den vitklädda såg lite stressad ut men lugnade väl Elli på något sätt och menade att vi får ju inte berätta för dig men det är inget fel på henne.
Det var inget fel på henne nej. Tjejen hade avgrundsmärta men de kunde inte hitta något fysiskt fel. Här var det nästan som om jag började böla i historen, men det är ju bara jag. Väldigt intressant dock. Ibland är det som om vi ska förklara ihjäl oss på alla vetenskapliga sätt som finns. I genomsnitt får en patient 18 sekunders samtalstid med en doktor. Herregud, jag blir mörkrädd. Tjejen bredvid Elli hade genomgått alla tester som fanns men de hittade inget och nu låg hon ensam på en sal fullpumpad med morfin och skrek av smärta.
Elli fick i alla fall ur henne att hon fött barn tre månader tidigare (förlossningstrauma?) och att hon själv var adopterad och aldrig hade haft kontakt med sin mamma (lite panikångest på det då?). Hade någon kommit på idén att kanske prata lite med henne?
Hon hade väl ont i själen, det arma lilla flickebarnet. Någon kanske skulle ha lyssnat på hennes sorger och bedrövelser och klappat henne lite på pannan.
fredag 3 april 2009
Gift?
Jo jag kom att tänka på det här med vara gift. Gifta sig. Jag är väldigt väldigt långt ifrån att gifta mig just nu. Men om jag fick välja några jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med så är det just idag:
James Franco (för snyggheten)
Jonas Karlsson (för allt)
Han som är Alison Dubois man i Medium (för förvirringen och myset)
Sedär. En lista. En giftaslista. Hoho.
James Franco (för snyggheten)
Jonas Karlsson (för allt)
Han som är Alison Dubois man i Medium (för förvirringen och myset)
Sedär. En lista. En giftaslista. Hoho.
Arbeta
Det är som så att man ska arbeta. Jag arbetar inte nu. Egentligen är det guldläge. Den där tiden man aldrig har, har jag nu. Jag får göra exakt vad jag vill. Jag kan ligga och stirra i taket en hel dag, jag kan fika fika fika. Jag kan åka jorden runt eller bara till Kärrtorp, om jag vill. Jag kan promenera och läsa en bok. Jag kan lyssna på massa musik hela dagarna och gå på bio mitt på dagen. Det är vad jag kan. Jag har ju dessutom lön fortfarande. Ingen nöd på mig.
Men dåså som ett brev på posten kommer sjukorna. Förkyld, feber, förkyld och hosta. Och feber en gång till. Lite mer feber. Joho då. Sjuket snodde tiden. Man ligger hemma i soffan och kommer på sig själv med att vara helt förslöad, sjuk och kolla på Falcon Crest i repris på typ, 8:an.
Och jaha så var det den där lilla irriterande DUKTIGA personen som hela tiden tittar fram o ropar: Hanna, Sök jobb! Du måste söka jobb nu! Du har ju inget jobb, du är inte med i livet, alla andra kör om dig. Du måste vara produktiv och allt det där som du brukar. Eller åtminstone se några utställningar och hamra lite på boken du fanimej ska skriva. Du gööör ju inget. GÖR något.
Herregud, att det aldrig ska vara lagom.
Men dåså som ett brev på posten kommer sjukorna. Förkyld, feber, förkyld och hosta. Och feber en gång till. Lite mer feber. Joho då. Sjuket snodde tiden. Man ligger hemma i soffan och kommer på sig själv med att vara helt förslöad, sjuk och kolla på Falcon Crest i repris på typ, 8:an.
Och jaha så var det den där lilla irriterande DUKTIGA personen som hela tiden tittar fram o ropar: Hanna, Sök jobb! Du måste söka jobb nu! Du har ju inget jobb, du är inte med i livet, alla andra kör om dig. Du måste vara produktiv och allt det där som du brukar. Eller åtminstone se några utställningar och hamra lite på boken du fanimej ska skriva. Du gööör ju inget. GÖR något.
Herregud, att det aldrig ska vara lagom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)