Ett hjärtslag per år

Idag höll jag till i Hammarby Sjöstad, det var både vackert och rätt vidrigt. Vackert för att det blåste lite i vassen och solen värmde och man kunde promenera på trädäck, känns bra för själen. Vidrigt för det är så homogent så man garvar ihjäl sig. Trehjulsbarnvagnar och medelåldersföräldrarna och fina löparkläderna. Jag känner inte någon sympati alls för det. Eller också är jag bara latent och heldolt avundsjuk. Möjligen det sistnämnda.

Jag satt iaf där på en bänk och fick plötsligt frasen "ett hjärtslag per år" på hjärnan. Paus. Paus, det där Jocke Berg och Peter Svensson-projektet för säkert tio år sen. Gud, va jag älskade den skivan! Bodde på Gärdet i den där lite nergångna lägenheten med en livsfarlig hiss upp till sjätte våningen och en utsikt ut över Värtahamnen där man kunde vinka till Finlandsbåtarna. Den där skivan var i mina öron konstant där ett tag. Mycket åka-tunnelbana, över den. Och jag var på semester med det där gänget jag nästan inte känner längre. Grekland. Det var barer och shots och mycket solande. egentligen inte min melodi, men det var Paus i öronen. Konstig kontrast. Kanske jobbade jag på Telenor då, ja så var det nog. Stirrade på skärmen och la in tråkiga siffror i excel mest. Och längtade någonannanstans, helt patetiskt. Men så var det. Och de där intensiva gå-ut-suget. Att man verkligen inte orkade men så ringde någon och så var det på´t igen och man hann inte direkt äta annat än havregrynsgröt men skit i det, det är ungdomen (min lite försenad).

Och det var Paus, fina fina Paus.

Som i "En lögn":

om du kommer hit
slår sönder mitt hus av glas
nära kom närmre stå still

om vi kommer dit
förhoppningar, andetag
nära räcker inte till

Eller Leia:

http://www.youtube.com/watch?v=Dt7fq85BPxo&feature=related