Så nära får ingen gå

Jag möter på K vid Åhlens City, såklart, hon jobbar ju ungefär där. K är en sån sort som jag. Ibland träffar man på dem, de där som är precis samma som en och man vet det. Båda vet det. K är en av de finaste jag vet. Fast vi är så otroligt långt ifrån varandra och umgås inte alls. Vi jobbade på samma jobb, så var det. K är över fyrtio och har en son, jobbar på rutin och tyngd. Skrattar åt Mia och Klara och kan Nationalteaternlåter utantill utan att liksom veta om det. Som jag. Hon ser folk. Verkligen ser dem. Och hon har världens roligaste timing i sin lite torra, sedärja, humor. I love it.

K började något halvår efter mig på jobbet och var lite av mitt stöd. Hon fattade. Minns jag grät över någon dum, hur hon såg mig i det och då grät jag lite till. Hur vi pratade hela flygresan från Rhodos och hon tittade på mig och sa att jag ju redan lämnat den där dumma. Och det hade jag ju, i hjärtat och tanken.

Första gången hon kom till jobbet var det något med henne, hon hade något över sig. Jag kände det direkt. Ibland satt det kanske i ryggen eller till och med i koftan och ibland lite i en sorgsen blick. Ibland ville jag bara krama henne lite eller stryka henne lite över kinden, utan att veta varför. En impuls. Det gjorde jag såklart inte, det kanske man inte gör. Så nära var vi inte. Men det var den där slöjan som kom fram då och då. Eller kanske snarare alltid fanns där, litegrann.

Sen hur det var, var vi på kick-off på Nynäs Havsbad och det dracks öl i badtunna och badades i ganska kallt hav. Jag vet inte hur vi kom in på det, det pratades om familjeförhållanden och min annorlunda syster. Plötsligt berättar K att hon mist ett barn, nästan tio år sedan och långt innan hennes son föddes, en dotter hade gått bort i en ämnesomsättningssjukdom straxt efter födseln. Hon sa det lite i förbigående men kikade lite på mig. Hon visste att jag visste att det fanns något, det man ibland inte vill visa. Såklart, där var den. Den där sorgen.

Och när vi möts på gatan vid Åhlens så vet vi båda att vi ser det hos varandra, det där svarta. Men vi pratar och skrattar lite och går åt var sitt håll.

Vissa personer kanske är så nära så att man måste ha dem långt borta.