Häääästarna, kom då hääästarna!

Kommer på att jag saknar hästarna!

Det är något år sen nu. Något år sen man fick smyga omkring i stallet och lyssna på ventilationen och malandet av alla hästars havreätande. Jag är faktiskt bra på att rida. Väldigt bra till och med. Jag är nästan lite stolt över det.

Det har varit jag och knephästarna. Dixie Diamond (haha, jävla namn..), Twiggy, Lillan och Cormant och va de nu hette småponnyerna när man var hästtjejen i stallet. Sen var det kärleken Lilljänta som var lite skev och stor med världens största läppar som liksom glappade när hon sprang. Oh, vad jag älskade den hästen. Jag kanske var tolv och hennes "skötare" (man borstade väl lite extra typ). Hon fick mycket omsorg den hästen. Hur jag gned och gned på henne tills hon glänste och hur jag stod och pratade lite tyst med henne framme vid vattenkoppen. Stackarn, tror nog inte hon uppskattade mitt förtroliga klappande och snackande, hon stod mest med huvudet i andra hörnet och klippte lite med öronen. Men hon gillade morötterna. Ja, man får ge och ta. Man kan säga att jag köpte hennes kärlek lite. Det var helt ok.

Jag nästan bodde i stallet. Mamma ringde ibland och sa att nu får du komma hem! Och ridlägren! På gården någonstans utanför Linköping var det Wilma och jag flera somrar. Hur jag lärde mig mer på tio dagar där i Hans, den gamla militären och den största hästmänniska jag någonsinn sett, regi. Den lilla, lilla torra gubben som inte sa många ord men som fick mig att skärpa upp mig och utveckla ridningen något enormt. Otroligt fascinerande man. Han kunde bara sätta sin fot i stallet så stod alla hästarna kolugna och bara lyssnade på honom. Hur han hoppade upppå den tunga, tunga hästen som kastat av en stackars tjej vi kallade för Adidas (!). Hur hästfan samlade och lugnade sig på fläcken. Jag vet inte vad han gjorde, det var som trolleri. Då var det jag och Wilma, det fina fina halvblodet med god hoppförmåga.

Sen slutade jag i tio år, orkade inte med tjejintrigerna i stallet. För något år sen var jag tillbaka. Då blev det jag och Habor, den där svarta eldiga som jag hoppade så bra med, vi fattade varandra i det.

Kanske svårt att förstå tjusningen med det där hästeriet. Men herregud, det är religion. Tidig, tidig morgon och dis över åkrarna, början av höst. Lite kallt, bara så att man skärper sinnena. Man kommer ut ur skogen där man åkt fram en stund och där breder hela stubbåkern ut sig, perfekt underlag i den mjuka jorden för hovarna. Hur man känner det där stora djuret liksom samla ihop sig i alla musklerna under sig och man har 500 kilo i ringfingrna, totalt samspel. Och man tittar på sällskapet och släpper samtidigt fram kraften i en sjukt snabb galopp över fältet. Så att man måste skrika högt och man vet att hästarna tycker att det är lika roligt som vi. Då är det lite religiöst.

Eller i ridhuset när man kämpat med den där dumma Loke som bara vill gå med nosen i vädret och inte ut i hörnen och man är slut i alla musklerna och nästan grinfärdig för att inget går och man är inte alls sams med dumhästen! Och så plötsligt ger han med sig och allt flyter mjukt och fint och det är så lätt, så lätt! Plötsligt går slutorna och skänkelvinkeln och galoppombyterna i en helt bra form.

Inser att jag saknar det, för att det är mitt barnroliga.

Ibland glimrar det ändå till, det här livet. Verkligen! Det är som att jag glad i benmärgen idag. Vårsommarens första dag. Då det är myller av folk överallt och förhoppningen i luften, för varmt, blekfisig hud, vin i parker (förbjudet visst, vilket larv). Man är tydligen sådär svensk ändå. Nu har man vaknat till liv!

Sysslat lite med mitt barnsliga nöje att cykla. Man vet ju att man tydligen aldrig blir vuxen, man blir bara lite äldre. Så barnjag tar cykeln och skrattar lite av ren lycka när jag får trampa över Gullmarsplansbron. Cykla är lite lite som ridningen. Fast helt annorlunda ändå. Men det framkallar den där helt rena, barnsliga lyckan. Icke att förakta alls.