Tror att det kan vara så med överdoseringar. De blir normaltillståndet. Är det något jag kan är det turbulens och tandagnisslan, oro och tårar. Jag vet hur man förhåller sig där. Det var länge sen det var på det viset och man kan kanske säga att jag har varit i avvänjningsfas, men jag minns det. Och vill aldrig mer ha det.
Så nu då. När det inte känns så. När det mera är champange i blodet. Jag är så ovan vid detta, märker jag. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att allt känns så otroligt bra så det nästan är läskigt.
Hej livet!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar