Totalt ologiskt

Igår kom vi in på de mest märkliga samtalsämnen; jag, Elli och Linda. Mest handlade det om andlighet och auror och medium och sånt. Inte vanligt för att vara oss. Dock - man kan säga att vi gick loss lite. Såklart på ett väldigt rationellt och metodiskt och ursmart sätt. Vi fick nästan inte hybris alls. Det kan ju annars väldigt lätt inträffa eftersom vi ju råkar tycka vi är så vansinnigt smarta. I alla fall.

Det berättades om en tjej som legat i samma sal som Elli en gång på sjukhus. Den arma stackars tjejen var väldigt ung och hade precis, tre månader tidigare, fött sitt första barn. Men hon hade ont. Riktig smärta. Hon visste knappt vart hon skulle ta vägen. Låg och skrek. Elli tyckte det var väldigt jobbigt, såklart. Hon hade ju själv ont men den här tjejens smärta var något annat. Avgrund.

En natt blev det så outhärdligt att Elli tillsist rusade ut i korridoren och grep tag i första bästa vitklädda människa och bönade om att de fan nu måste ta ut det där som gör ont i den stackars tjejen för annars kommer hon spricka, det kommer gå dåligt. Den vitklädda såg lite stressad ut men lugnade väl Elli på något sätt och menade att vi får ju inte berätta för dig men det är inget fel på henne.

Det var inget fel på henne nej. Tjejen hade avgrundsmärta men de kunde inte hitta något fysiskt fel. Här var det nästan som om jag började böla i historen, men det är ju bara jag. Väldigt intressant dock. Ibland är det som om vi ska förklara ihjäl oss på alla vetenskapliga sätt som finns. I genomsnitt får en patient 18 sekunders samtalstid med en doktor. Herregud, jag blir mörkrädd. Tjejen bredvid Elli hade genomgått alla tester som fanns men de hittade inget och nu låg hon ensam på en sal fullpumpad med morfin och skrek av smärta.

Elli fick i alla fall ur henne att hon fött barn tre månader tidigare (förlossningstrauma?) och att hon själv var adopterad och aldrig hade haft kontakt med sin mamma (lite panikångest på det då?). Hade någon kommit på idén att kanske prata lite med henne?

Hon hade väl ont i själen, det arma lilla flickebarnet. Någon kanske skulle ha lyssnat på hennes sorger och bedrövelser och klappat henne lite på pannan.