Det sanna ljuset

Mamma och jag går och ser Staffan Westerbergs "Selma och Ågust" på Stadsteaterns Klarascen. Teater är verkligen min grej. Jag älskar hela alltet med det (det får bli en annan utläggning). Ofta är det lite svårt att komma in under huden på ganska luttrade teaterjag, men ikväll gick det utmärkt!

Leif Zern skrev någonting om: Vad är detta?! i DN. Och det är precis så det känns - VAD är detta? Staffan Westerberg har sin egen värld. På gränsen till faktiskt helgalen men så otroligt skarp. Han underskattar heller inte publiken, vilket ju är oerhört befriande. Han utgår ifrån att den är, hm, åtminstone halvsmart.

Där stapplar han omkring som Ågust med dödsångesten tillsammans med Selma, Sophie, Valborg Olander, en halvgalen tjur, Axel Munthe, påfåglar och några musiker (urfina Gustave Lund och Peder Ernerot bla). Det är helt vansinnigt galet. Ena stunden skarp historielektion och en känga samhällskritik och i den andra någotslags revy och akrobatiska dansnummer. Det är bara att gapa av förundran och vässa öronen för att hänga med i den absolut klurigaste texten man hört på teatern på länge. Och man skrattar. Nästan så tårarna rinner åt Jens Nilssons Påfågel/Nils Holgersson/och akrobaten i dansnumret. Den killen har humor inbyggt i musklerna! Sällan skådat något så kroppsligt roligt. Och Westerberg himself är i sitt esse, frustar och sjunger och plirar med ögonen. Ibland även han liksom på tunna linjen, ska han ta detta i hamn? Man behöver inte oroa sig alls.

Jag blir så glad och varm om hjärtat. Mamma och jag allierade i detta, vi fattar precis. Jag ska vara elitistisk och säga att det är det inte alla som gör, tyvärr missar de något. Det är ju så synd om människorna och i denna kväll vet man inte om det är vi i publiken som ska räddas eller de på scenen. Jag tror dock att jag väljer att själv bli lite räddad, från rädslan och livet och allt vad det är som gubben Westerbergs text slingrar sig runt.

Han har i alla fall det sanna ljuset. Och det, ska ni veta, är det väldigt få som har.