semester

Igår hade jag en ordentlig semesterdag. Vaknade sent och såsade runt och lyfte på grejer i lägenheten men var för lat för att städa. Träffade mamma vid ett och var på Operans Strömcafé. Vilken pärla. Tanter med rosa hår som sippar rosé. Sen promenerade vi i sakta mak bort mot Grand och tänkte att vi skulle vara turister i vår egen stad och åka sightseeingbåt. Icke, det var för tråkiga rutter. Vi styrde våra steg mot Moderna istället och tittade på Karin Mamma Anderssons utställning. Jag är hemskt förtjust i henne. Hon pratar lite som Lugn och är rätt ful men vacker ändå. Älskar hennes måleri, det precisa och det helt drömska i en vild blandning. Färgskalan. Det svarta, svarta och det jordiga. Landskapen och människorna. Rummen. Att man verkligen inte förstår någonting och att tankarna börjar virvla. Och så humorn mitt i. Tavlan med en målad Tv - "the best storyteller". Det är ju skitroligt. Sen fikade vi jättelänge i cafét och promenerade tillbaka till stan.

Toastmaster

Det är bröllopsyra minsann. Min bästis Maria ska gifta sig på lördag och jag och en som heter Jörgen ska vara toastmasters. Det är hysteriskt. Jag sitter framför datorn och bara hamrar ner allt som ska sägas och informeras om osv. Det blir nog roligt. Har inte köpt present till dem än. Herregud, panik.

Tillhörighet

På Gerdas hade alla kavaj och var runt fyrtio. På Trädgården hade alla converse och var runt 18. Hepp, jag passade lika dåligt in på båda.

Lost

Jo, jag känner mig lite lost nu faktiskt. Kanske får jag snart nytt jobb. Det är ju kul, men vill jag det? Det känns lite som att jag är på någon slags ö utan att bli räddad o så hittar jag nån jävla lucka i nån dunge och där vetde fan vad det är i när man öppnar den. eller så umgås jag med en massa galningar som jag itne vet hur jag har hamnat med och det är bara fel, fel.

Uh, jag är jätteförkyld och hostig men nu tänker jag gå ut och supa. Borde väl ligga med kanske. Men det går nog inte för jag skulle känna mig så jävla patetisk och helt under ytan då. Nej, jag får vara i karantän. Eller vaddå borde ligga? Är jag helt out of it.

Ja.

Favvopar

Anna o Colin. Mitt favoritpar. Anna är en av de bästa vännerna och Colin är genuint bra. Hon blir sitt allra bästa jag med honom. Det gillar jag. Men skulle han vara CP ska han veta att jag slår ner honom direkt. Leve kärleken, eller nått sånt trams.

London

Prisextramusik

Numera spelar de Coldplay och Säkert på Prisextra. Mycket bra sätt för att få mig att handla mer. Lite jobbigt dock, man måste ju smyga omkring i hyllorna och undvika folk när det kommer till de mer, ehum, sorgliga låtarna.

Urspårning

Jag har spårat ut.

Jag skiter i att städa och diska och typ gå ut med soporna. Så jävla lat bara. Min lägenhet ser ut som skit. Det är bara massa kläder och disk och papper och räkningar överallt. Jag har inte betalat räkningarna. Jag har ingen koll på hur mycket pengar jag har. Mina matvanor är inte vad de borde vara. Jag äter ju typ inte. Detta hör ihop med att jag inte handlar. Jag kommer hem och tänker att jag är hungrig men så finns det nästan inget hemma och då glömmer jag att äta. Idag åt jag lunch på Donken, va fan liksom. Jag var ju inte ens bakis.

Reashoppingen är det inte mycket bättre med. Andra (smarta) handlar kläder på dyra ställen som har 50% på rean och gör FYND. Jag hamnar plötsligt i de stora kedjornas reahögar och tänker - shit va bra 149 istället för 198. Så himla osmart. Grejen är ju att man ska köpa dyrt på billiga rean inte redan billigt för bara lite lite billigare.

Jag väljer dessutom att stanna hemma och se på Morden i Midsomer istället för att gå ut och dricka öl. Nähej ni, det får ta och bli skärpning. Imorgon är det jag som städar. Eller ja.. försöker.

Premiärsegling idag med Rymdfärjan - härligt tills det började ösregna

Om vi är 35 och singlar får vi fan ta och adoptera

Singellivet ja. My god. Det är ju en hel djungel. Glad att många av mina vänner är i samma djungel, vilket i och för sig är jävligt förvånande med tanke på att de är världens bästa människor.

E hävdar att är vi 35 och singlar så får vi fan ta och adoptera själva. Jag håller totalmed och räknar frenetiskt hur många år jag har på mig dit. Haha, galet.

Alla killarna

Min syster är CP. Alltså på riktigt. Hon är förståndshandikappad och har en CP-skada. Dessutom är hon adopterad, från Indien. Mina föräldrar var sådana där hippiemänniskor. De tänkte att hej å hå; vi kan väl ha en unge som inte vi har gjort själva (och det spelar verkligen ingen roll om någon trodde det, hon är exakt lika mycket älskad som någon annan i familjen, för att säga det uppenbara). Det spelar ingen roll - vi tar na´. Eller ja, ungefär. Min brorsa kom först och efter två år kom så Jenny farande med flygplan från Indien. På den tiden (70-talet hehe) så åkte inte de blivande föräldrarna och hämtade ungarna i hemländerna utan de blev så att säga levererade på Arlanda. Mina föräldrar kom försent när de skulle hämta lilla Jenny. Mamma har berättat att hon var vansinnig på min pappa - man kan ju inte komma försent när man ska få barn liksom.

I alla fall var Jenny ungefär tre veckor (man vet inte riktigt när hon är född så det fick man bestämma efteråt) och hade hela huvudet fullt med skorv när hon kom. Fina broderade indiska kläder hade hon också. Hon skrek hemsk hemskt mycket som bebis och i efterhand förstod man att det arma barnet hade epilepsi, stackars unge. Så småningom stod det även klart att hon inte var som alla andra.

Hon är alltså som en egen stjärna, min allrakäraste syster. Nu är hon 33 och har eget boende, med personal och "arbete" och sådant. Rätt ofta hälsar hon på hemma hos mamma på helgerna och ibland kommer hon farande med taxi hem till mig. Sen åker vi tunnelbana - det är nöjet. alla glor (att inte folk skäms!) och Jenny och jag spanar in gamla tunnelbanevagnar. Av någon anledning tycker hon att de är tuffast.

Jenny har vissa autistiska drag och fixerar sig lätt vid personer (bara män haha) och saker. En grej är inneskor, hon har minst tjugo par. En annan grej är mjukishundar. De får bo hemma hos min mamma och är nog ett tjugotal. Varje gång Jenny kommer hem till mamma flyttar hon ut alla "killarna", som hon kallar dem, i vardagsrummet. Där sitter de sen på parad. Man kan höra henne säga "tjena killar!" lite coolt sådär när hon går förbi. Viktigt är även att säga hejdå till killarna när man drar. En pippidocka och en alfonsfigur har även de kvalat in som "killar" konstigt nog. Det får man ha överseende med.

Det är så himla grått väder

Typisk midsommardag. Grått men varmt och regnet hänger i luften. Möter Jeppe och mamma vid bussen mot djurgården. Eller; Jeppe ser jag redan när jag ska gå på vid St. eriksplan. Han ser liksom lite ensam ut i kroppen ibland. Men han blev glad när jag klev på. Mamma var så fin. Lilla mamma. Hon hade fin kjol och ballerinaskor och blus och jeansjacka. Hon har så bra stil, min lilla mamma. Hon frågade oroligt om jag tyckte att hon såg för ungdomlig ut. Det är hennes skräck - hon vill inte bli en sån där patetisk äldre tant. Ingen risk - hon är ursnygg. Vi åkte bussen till blå porten och åt lunch. Det gör vi alltid, varje midsommar och varje nyårsafton. Om jag och Jeppe är i stan alltså. det är för att mamma ska få göra något roligt om vi ska ut och flänga på kvällen sen, och det är ju hemskt trevlig för oss med. Ibland har mina killar varit med, Jeppe har inte direkt haft någon tjej som varit med. Men i år var det bara vi.

Jag har en lätt-att-bli-rörd-dag. Vi åt lax och allt var så vackert hela tiden och blommor och finklätt och allt det där. Och så pratar vi om livet, livet och om hur jävla svårt allt är och jag vill bara ha barn typ och Jeppe med och ska det vara så jävla svårt. Men det är en lättnad att jag har dem, brorsan och mamman. Höll på att börja böla.

Det kom en egen liten stjärna till Blå Porten. Han hade långt hår och skägg och dunväst och var lite annorlunda. Han gick in och tog ett glas vatten och en liten, liten kaka med massa grädde och sylt och satte sig vid bordet bredvid. Tänkte att man borde bjuda på kaffe men jag är ju svensk och feg och man vet ju aldrig hur han skulle reagera osv.. Höll på att börja böla.

Sen gick vi på promenad ut till Waldermarsudde och såg massa turister och kö till Skansen och picknickar här och var. Vi fingick lite så att säga. Och fortsatte prata om viktigheter och livet. På bussen tillbaka satt en familj framför oss, de hade en flicka med downs syndrom och mamman verkade inte frisk (alltså i huvudet ok men inte i kroppen), hon var helt utmärglad och liksom slöjig i ögonen. Det är så synd om människorna. Höll på att börja böla.

Skickat mess om glad midsommar till M men inget svar. Håller på att börja böla.

Ringde till A och önskade glad midsommar. Han är världens snällaste. Hoppas han hittar någon fin tjej som tar hand om honom och som inte är så krånglig som jag. Höll på att börja böla igen, hopplöst.

Gud, jag skriver ju bara en massa sorgligt. Det är ju hemskt fint alltihopa också. Nu ska jag åka ut till lugnet och landet och klappa lite hästar.

Puss puss och glad midsommar.

Midsommar

Idag är det midsommar.

Jag har inga planer. Jag ska plocka sju sorters blommor och sova i mitt flickrum. Det är helt ok. Nej, det är bedrövligt.

Lyssnar på Säkert.

Häpp.

Alex Schulman

Haha! Jag trodde det inte men gud så roligt. Inlägget "Folk jag hatar" skrattar jag högt åt.

http://blogg.aftonbladet.se/14002/

En slags vila

Jag känner mig ganska nöjd. Det är ganska ovanligt och väldigt tillfredställande. Jag kan ligga i min soffa en hel kväll, själv, under en filt och vara nöjd. Inga panikkänslor eller jag måste ut och träffa folk-vibbar. Inget uppåt, framåt. En slags vila. Skönt.

Vardag

Jag skolkar från min vardag idag. Ibland är det som om jag inte har någon moral alls. Jag kanske har luddiga kanter. Det är liksom inget styr på det hela. Arbetsmoralen verkar ju vara totalt av. Och jag vet ju hur det kan vara med relationsmoralen. Fast där handlade det snarare om att jag tänkte att jag för en gångs skull skulle göra som alla andra jävlar. Jag skulle ta det lugnt och inte vara för engagerad och vi var ju inte direkt ihop i alla fall. Det hela var både dumt för mig, jag mådde ju kass av det och gjorde dessutom en annan illa. Annars är jag ju som en knähund. Så lojal så det är löjligt. Och nu är jag bara så lojal så det finns inte, fast det är ju lönlöst nu antar jag.

Jaja, idag är det i alla fall skolk. Dels för att jag inte pallar med att ha alla dessa tankar i mitt huvud i en offentlig miljö, dels för att jag faktiskt hade ont i magen hela förmiddagen. Psykosomatiskt hahaha. Och så flyr jag från allt och håller på med det här.

Men jag har diskat lite, och tvättar nu, och tänker att jag kan städa snart. Det slog mig när jag hängde tvätt nyss; jag har astråkiga kläder. För att inte tala om underkläder. Hoho, här var det ett par fem år gamla med hål i. Jojo. Inte hetast i stan direkt. Förfärligt. Det finns ju dem som är liksom hela inifrån och ut. Det är en viss typ. Såna där a-brudar med perfekt hy. Jag fattar inte hur de gör. Det känns som om de döljer något annat. Jag kör mest på principen att om det inte syns så gör det ju inget att det inte är perfekt.

Men mest upptas min tankeverksamhet av M. Och idag så klart V. Jag hade gärna läst alla Mulle Meck-böckerna sju gånger om det var så. Det gör faktiskt ont det där; bortom en sjö, genom en skog, vid vägs ände. Eller hur det nu är.

Det svåraste av allt

Det är total torka på skrivfronten. Alltså den seriösa. Här kan det ju rinna på lite hit och dit och jag skiter ärligt lite i form och tempus och korrar nog alldeles för dåligt med. Här får det vara som det är. Men annars; så fort jag tar fram bunten eller datorn så liksom känner jag en enorm längtan efter att städa köksskåpen/ge mig ut och cykla/ringa en kompis/ta en öl. Det är förfärligt. Vad är det? Och varje dag som går är ännu en där man inte gjorde det man ville.

Jag kommer verkligen inte till skott alls. Jag jobbar på, på jobbet, och tänker att detta är nog min grej ändå - jag kan detta - jag kan jobba med det här! Halleluja. Gud, jag är så välartad. Lurigt då att det där andra alltid ska ligga och trycka i bakhuvudet.

Naipaul skriver i hans "Att läsa och skriva" om hur han alltid såg sig själv som författare fast han inte skrev ett skit i långa perioder. Det är rätt intressant. Jag känner mig bara som en fejk mest hela tiden. Inte för att jag ser mig som en författare, såklart. Utan för att jag ofta tänker att jag borde göra något annat, det jag måste.

Jag drivs inte av turbulens och måste inte ha ett komplicerat liv för att skriva. Kanske måste M det. Vet inte. Påminde mig så mycket om vad man kan om man vill. Om man vågar.

Dödsångesten

Jag träffar E och A vid Odenplan och vi går till Tranan. M ska också komma och det är egentligen för hennes skull vi ses - varken jag eller A eller E kan komma på M´s planerade-i-hemlighet-möhippa så vi tänker oss att vi i alla fall ska kunna ses för en middag allihopa innan bröllopet och innan A drar till London igen.

Tranan är utmärkt. Vi dricker fördrink och äter ostbricka och pratar som vanligt nästan uteslutande om relationer. Vi är så dåliga på kallprat - det är pang på väsentligheterna bara. Allas läge ska avhandlas och uppdateras och så psykologiserar vi frisk och pratar om våra relationer till varandra och hej å hå. Jag älskar dem. Det är enorm tillfredsställelse att umgås med människor som alltid har varit med. De vet hur min haka ser ut innan gråten kommer, de kan mina knep, de vet vad som gör mig glad. Lagom till efterätten kommer en dispyt mellan A och E upp till ytan. Vi är inte som tjejer är mest annars - vi bråkar inte. Dock var detta tvunget att redas upp. A körde den stenhårda stilen och E började tjuta. Jag grävde desperat i sorben. Försökte medla lite grann men fick iskalla blicken av A: Hanna, nu håller du tyst! så jag fick fortsätta med sorben. Tänker att E beter sig fånigt, hålla på och böla sådär. Sen slår mig tanken att jag nog gör likadant och jag förstår plötsligt vissa killars suckande över gråtande tjejer. Haha.

M ringer mitt i dispyten. Hon har blivit fast i något slags bostadsrättsmöte och kommer inte. Objektet går alltså inte att fira. Hon blir dock väldigt upplivad av att vi bråkar: nej men va spännande - vad händer? Jag sufflerar från gatan. A och E blir sams och vi hyllar vår vänskap och annat bra med varandra och betalar och ska till att gå.

Jag har dagen till ära fått för mig att ha högklackat och inbillar mig att jag visst kan gå i det. Det går rätt bra tills vi ska gå ner för Tranans trappa. Jag liksom halkar och det känns som om jag ska trilla på rumpan men sen tar klackarna liksom i kanten på trappen så att jag faller/störtar framåt istället och återfår balansen. Det är här det kickar igång - det med döden. Först känns det pinsamt. Sådär: nej men oh det gjorde inget, jag slog mig inte alls. Det gjorde jag i och för sig inte men hjärtat är fan i mig i halsen någonstans. Jag blir helt efterrädd. Skakis i benen. Jag är skitskraj för att dö. Och jag vet ju för fasen att man inte dör av att trilla i en trappa men det hjälps inte. Det är rädsla lik förbannat.

Det är det absoluta. Det värsta. Jag vågar inte ens tänka tanken. Det svindlar. Det kommer ibland. Som ikväll i Tranans trappa. Som häromveckan efter en härlig dag i skärgården med M och V. Jag ligger och ska sova och plötsligt börjar jag tänka skräckscenarier. Tänk om V hade trillat ner från bryggan och det hade varit mitt fel som inte passat honom bättre . Tänk om han fallit ut genom fönstret på båten och sjunkit som en sten (barn gör tydligen det). Tänk om jag sabbat hela livet då för M. Och för mig. Det är så himla läskigt att jag inte ens vågar tänka på det. Döden. Ångesten.

Jag cyklade hem sen med klackarna. Det kändes tryggt och säkert.

Hemmakänslan

Solna har väl börjat kännas som hemma tror jag. Det är helt ok. Som en liten oas intill det stora sjukhuset. Känns som ett snällt hus. Jag sover bra i sängen. Konstigt hur man kan byta ställe att sova och leva på från en dag till en annan och så vips, så är det ens hem och bas. Gärdet känns avlägset nu.

Kände mig hemma med M. Det var nog det. Som en mycket bättre människa. Intressant och smart. Det blir lite som en drog det där. Kärlek som gör en större än man är. Men det lilla lilla fina också. Det att plocka leksaker från golvet ihop och sen sova djupt. Att le åt ett barns tokigheter. Som att landa lite och känna tillhörighet. Skratta och prata. Jag förstår honom inte alls just nu. Saknar honom outhärdligt.

Jag tänker göra vad jag vill här

Jag tänker göra vad jag vill här. Har inga ambitioner av att skilja på verklighet och fiktion. Inte här. Antar att det kommer att handla om livet och min verklighet, om människor och platser. Om det goda och det onda. Om att skriva. Om att välja andra saker. Och om svårigheten att välja, någonsin. Tänker mig att jag inte ska ta någon hänsyn till hur det betraktas - det gör man så mycket annars.

Jag tänkter göra vad jag vill här. Antar även att det kan kopplas ihop med ni vet, konstfackstjejernas små projekt, diskbänksrealism och kolla här är ett foto på min smutstvätt. Kanske är jag sådan. Kanske inte. Stoppa in mig i det facket eller gör det inte.

Vi får se hur det går.