Det är total torka på skrivfronten. Alltså den seriösa. Här kan det ju rinna på lite hit och dit och jag skiter ärligt lite i form och tempus och korrar nog alldeles för dåligt med. Här får det vara som det är. Men annars; så fort jag tar fram bunten eller datorn så liksom känner jag en enorm längtan efter att städa köksskåpen/ge mig ut och cykla/ringa en kompis/ta en öl. Det är förfärligt. Vad är det? Och varje dag som går är ännu en där man inte gjorde det man ville.
Jag kommer verkligen inte till skott alls. Jag jobbar på, på jobbet, och tänker att detta är nog min grej ändå - jag kan detta - jag kan jobba med det här! Halleluja. Gud, jag är så välartad. Lurigt då att det där andra alltid ska ligga och trycka i bakhuvudet.
Naipaul skriver i hans "Att läsa och skriva" om hur han alltid såg sig själv som författare fast han inte skrev ett skit i långa perioder. Det är rätt intressant. Jag känner mig bara som en fejk mest hela tiden. Inte för att jag ser mig som en författare, såklart. Utan för att jag ofta tänker att jag borde göra något annat, det jag måste.
Jag drivs inte av turbulens och måste inte ha ett komplicerat liv för att skriva. Kanske måste M det. Vet inte. Påminde mig så mycket om vad man kan om man vill. Om man vågar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar