Jag träffar E och A vid Odenplan och vi går till Tranan. M ska också komma och det är egentligen för hennes skull vi ses - varken jag eller A eller E kan komma på M´s planerade-i-hemlighet-möhippa så vi tänker oss att vi i alla fall ska kunna ses för en middag allihopa innan bröllopet och innan A drar till London igen.
Tranan är utmärkt. Vi dricker fördrink och äter ostbricka och pratar som vanligt nästan uteslutande om relationer. Vi är så dåliga på kallprat - det är pang på väsentligheterna bara. Allas läge ska avhandlas och uppdateras och så psykologiserar vi frisk och pratar om våra relationer till varandra och hej å hå. Jag älskar dem. Det är enorm tillfredsställelse att umgås med människor som alltid har varit med. De vet hur min haka ser ut innan gråten kommer, de kan mina knep, de vet vad som gör mig glad. Lagom till efterätten kommer en dispyt mellan A och E upp till ytan. Vi är inte som tjejer är mest annars - vi bråkar inte. Dock var detta tvunget att redas upp. A körde den stenhårda stilen och E började tjuta. Jag grävde desperat i sorben. Försökte medla lite grann men fick iskalla blicken av A: Hanna, nu håller du tyst! så jag fick fortsätta med sorben. Tänker att E beter sig fånigt, hålla på och böla sådär. Sen slår mig tanken att jag nog gör likadant och jag förstår plötsligt vissa killars suckande över gråtande tjejer. Haha.
M ringer mitt i dispyten. Hon har blivit fast i något slags bostadsrättsmöte och kommer inte. Objektet går alltså inte att fira. Hon blir dock väldigt upplivad av att vi bråkar: nej men va spännande - vad händer? Jag sufflerar från gatan. A och E blir sams och vi hyllar vår vänskap och annat bra med varandra och betalar och ska till att gå.
Jag har dagen till ära fått för mig att ha högklackat och inbillar mig att jag visst kan gå i det. Det går rätt bra tills vi ska gå ner för Tranans trappa. Jag liksom halkar och det känns som om jag ska trilla på rumpan men sen tar klackarna liksom i kanten på trappen så att jag faller/störtar framåt istället och återfår balansen. Det är här det kickar igång - det med döden. Först känns det pinsamt. Sådär: nej men oh det gjorde inget, jag slog mig inte alls. Det gjorde jag i och för sig inte men hjärtat är fan i mig i halsen någonstans. Jag blir helt efterrädd. Skakis i benen. Jag är skitskraj för att dö. Och jag vet ju för fasen att man inte dör av att trilla i en trappa men det hjälps inte. Det är rädsla lik förbannat.
Det är det absoluta. Det värsta. Jag vågar inte ens tänka tanken. Det svindlar. Det kommer ibland. Som ikväll i Tranans trappa. Som häromveckan efter en härlig dag i skärgården med M och V. Jag ligger och ska sova och plötsligt börjar jag tänka skräckscenarier. Tänk om V hade trillat ner från bryggan och det hade varit mitt fel som inte passat honom bättre . Tänk om han fallit ut genom fönstret på båten och sjunkit som en sten (barn gör tydligen det). Tänk om jag sabbat hela livet då för M. Och för mig. Det är så himla läskigt att jag inte ens vågar tänka på det. Döden. Ångesten.
Jag cyklade hem sen med klackarna. Det kändes tryggt och säkert.
Tranan är utmärkt. Vi dricker fördrink och äter ostbricka och pratar som vanligt nästan uteslutande om relationer. Vi är så dåliga på kallprat - det är pang på väsentligheterna bara. Allas läge ska avhandlas och uppdateras och så psykologiserar vi frisk och pratar om våra relationer till varandra och hej å hå. Jag älskar dem. Det är enorm tillfredsställelse att umgås med människor som alltid har varit med. De vet hur min haka ser ut innan gråten kommer, de kan mina knep, de vet vad som gör mig glad. Lagom till efterätten kommer en dispyt mellan A och E upp till ytan. Vi är inte som tjejer är mest annars - vi bråkar inte. Dock var detta tvunget att redas upp. A körde den stenhårda stilen och E började tjuta. Jag grävde desperat i sorben. Försökte medla lite grann men fick iskalla blicken av A: Hanna, nu håller du tyst! så jag fick fortsätta med sorben. Tänker att E beter sig fånigt, hålla på och böla sådär. Sen slår mig tanken att jag nog gör likadant och jag förstår plötsligt vissa killars suckande över gråtande tjejer. Haha.
M ringer mitt i dispyten. Hon har blivit fast i något slags bostadsrättsmöte och kommer inte. Objektet går alltså inte att fira. Hon blir dock väldigt upplivad av att vi bråkar: nej men va spännande - vad händer? Jag sufflerar från gatan. A och E blir sams och vi hyllar vår vänskap och annat bra med varandra och betalar och ska till att gå.
Jag har dagen till ära fått för mig att ha högklackat och inbillar mig att jag visst kan gå i det. Det går rätt bra tills vi ska gå ner för Tranans trappa. Jag liksom halkar och det känns som om jag ska trilla på rumpan men sen tar klackarna liksom i kanten på trappen så att jag faller/störtar framåt istället och återfår balansen. Det är här det kickar igång - det med döden. Först känns det pinsamt. Sådär: nej men oh det gjorde inget, jag slog mig inte alls. Det gjorde jag i och för sig inte men hjärtat är fan i mig i halsen någonstans. Jag blir helt efterrädd. Skakis i benen. Jag är skitskraj för att dö. Och jag vet ju för fasen att man inte dör av att trilla i en trappa men det hjälps inte. Det är rädsla lik förbannat.
Det är det absoluta. Det värsta. Jag vågar inte ens tänka tanken. Det svindlar. Det kommer ibland. Som ikväll i Tranans trappa. Som häromveckan efter en härlig dag i skärgården med M och V. Jag ligger och ska sova och plötsligt börjar jag tänka skräckscenarier. Tänk om V hade trillat ner från bryggan och det hade varit mitt fel som inte passat honom bättre . Tänk om han fallit ut genom fönstret på båten och sjunkit som en sten (barn gör tydligen det). Tänk om jag sabbat hela livet då för M. Och för mig. Det är så himla läskigt att jag inte ens vågar tänka på det. Döden. Ångesten.
Jag cyklade hem sen med klackarna. Det kändes tryggt och säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar