Min syster är CP. Alltså på riktigt. Hon är förståndshandikappad och har en CP-skada. Dessutom är hon adopterad, från Indien. Mina föräldrar var sådana där hippiemänniskor. De tänkte att hej å hå; vi kan väl ha en unge som inte vi har gjort själva (och det spelar verkligen ingen roll om någon trodde det, hon är exakt lika mycket älskad som någon annan i familjen, för att säga det uppenbara). Det spelar ingen roll - vi tar na´. Eller ja, ungefär. Min brorsa kom först och efter två år kom så Jenny farande med flygplan från Indien. På den tiden (70-talet hehe) så åkte inte de blivande föräldrarna och hämtade ungarna i hemländerna utan de blev så att säga levererade på Arlanda. Mina föräldrar kom försent när de skulle hämta lilla Jenny. Mamma har berättat att hon var vansinnig på min pappa - man kan ju inte komma försent när man ska få barn liksom.
I alla fall var Jenny ungefär tre veckor (man vet inte riktigt när hon är född så det fick man bestämma efteråt) och hade hela huvudet fullt med skorv när hon kom. Fina broderade indiska kläder hade hon också. Hon skrek hemsk hemskt mycket som bebis och i efterhand förstod man att det arma barnet hade epilepsi, stackars unge. Så småningom stod det även klart att hon inte var som alla andra.
Hon är alltså som en egen stjärna, min allrakäraste syster. Nu är hon 33 och har eget boende, med personal och "arbete" och sådant. Rätt ofta hälsar hon på hemma hos mamma på helgerna och ibland kommer hon farande med taxi hem till mig. Sen åker vi tunnelbana - det är nöjet. alla glor (att inte folk skäms!) och Jenny och jag spanar in gamla tunnelbanevagnar. Av någon anledning tycker hon att de är tuffast.
Jenny har vissa autistiska drag och fixerar sig lätt vid personer (bara män haha) och saker. En grej är inneskor, hon har minst tjugo par. En annan grej är mjukishundar. De får bo hemma hos min mamma och är nog ett tjugotal. Varje gång Jenny kommer hem till mamma flyttar hon ut alla "killarna", som hon kallar dem, i vardagsrummet. Där sitter de sen på parad. Man kan höra henne säga "tjena killar!" lite coolt sådär när hon går förbi. Viktigt är även att säga hejdå till killarna när man drar. En pippidocka och en alfonsfigur har även de kvalat in som "killar" konstigt nog. Det får man ha överseende med.
I alla fall var Jenny ungefär tre veckor (man vet inte riktigt när hon är född så det fick man bestämma efteråt) och hade hela huvudet fullt med skorv när hon kom. Fina broderade indiska kläder hade hon också. Hon skrek hemsk hemskt mycket som bebis och i efterhand förstod man att det arma barnet hade epilepsi, stackars unge. Så småningom stod det även klart att hon inte var som alla andra.
Hon är alltså som en egen stjärna, min allrakäraste syster. Nu är hon 33 och har eget boende, med personal och "arbete" och sådant. Rätt ofta hälsar hon på hemma hos mamma på helgerna och ibland kommer hon farande med taxi hem till mig. Sen åker vi tunnelbana - det är nöjet. alla glor (att inte folk skäms!) och Jenny och jag spanar in gamla tunnelbanevagnar. Av någon anledning tycker hon att de är tuffast.
Jenny har vissa autistiska drag och fixerar sig lätt vid personer (bara män haha) och saker. En grej är inneskor, hon har minst tjugo par. En annan grej är mjukishundar. De får bo hemma hos min mamma och är nog ett tjugotal. Varje gång Jenny kommer hem till mamma flyttar hon ut alla "killarna", som hon kallar dem, i vardagsrummet. Där sitter de sen på parad. Man kan höra henne säga "tjena killar!" lite coolt sådär när hon går förbi. Viktigt är även att säga hejdå till killarna när man drar. En pippidocka och en alfonsfigur har även de kvalat in som "killar" konstigt nog. Det får man ha överseende med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar