Solna har väl börjat kännas som hemma tror jag. Det är helt ok. Som en liten oas intill det stora sjukhuset. Känns som ett snällt hus. Jag sover bra i sängen. Konstigt hur man kan byta ställe att sova och leva på från en dag till en annan och så vips, så är det ens hem och bas. Gärdet känns avlägset nu.
Kände mig hemma med M. Det var nog det. Som en mycket bättre människa. Intressant och smart. Det blir lite som en drog det där. Kärlek som gör en större än man är. Men det lilla lilla fina också. Det att plocka leksaker från golvet ihop och sen sova djupt. Att le åt ett barns tokigheter. Som att landa lite och känna tillhörighet. Skratta och prata. Jag förstår honom inte alls just nu. Saknar honom outhärdligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar