Soffan och jag

Jag har två soffor i min lägenhet. Det ser rättså knepigt ut. En är av den sköna sorten; man kan sitta i ett hörn eller ligga helt raklång. Skön som fan. Den andra är mer som en liten kant. Hård och obekväm och skavig men hemskt fin. Det är lite som med människor.

Jag tror jag ska göra mig av med den skaviga, om jag har hjärta. Jag köpte den för ungefär två år sen på annons på Blocket. Fell in love. Den bodde på söder i ett rätt tråkigt höghus men när jag plingade på dörren öppnade en kille i 30-årsåldern med fina snälla ögon. Det var urtjusigt i lägenheten. Reklambyråtrendigt, gamla reklamaffischer, designmöbler blandat med gammalt, ljust och stort. Fint som fan. Minns ett högblankt vitt golv som jag tänkte borde vara jobbigt att städa. Där bodde han med de fina snälla ögonen med en skitsnygg (såklart) flickvän med någotslags svarta draperade kläder och en svart katt (golvet??!). Jag provsatt soffan lite i ett hörn och köpte den sen direkt. Jag tror jag ville vara dem. Såna där som har koll på allt. Och så surfar de kanske på nån häftig strand ibland och tja, är ruskigt kära och allt det där. Knappt att jag ville gå hem. Fast jag har ju iof aldrig velat surfa.

Sen kom den kantiga, obekväma farande på ett takräcke med Andreas gamla 740, snäll var han som hjälpte mig. Den flyttade in i 25 kvm intill Karolinska. Där konkurrerade den ut den vita Klippan som fick flytta tillbaka till flickrummet.

Sen dess har vi varit polare, jag och min kant. Fast de flesta besökare ser lite besvärade ut när de måste sitta i den. Nej, den är inte känd för att vara bekväm direkt. Det funkar om man ligger raklång lite snett med huvudet i en konstig vinkel. Men snygg tycker jag att den är, jag blev lite lite häftigare kanske. Det var lite drömmen om ett lite annat liv.

Nu bryr jag mig inte så mycket om att vara häftig längre. Nu vill jag sitta och ligga skönt i en soffa som är grön. Och jag vill inte heller ha något annat liv.

The Idiot boy

Det bara regnar och regnar.

Hemma från det soliga Italien. Där allt var frånkopplat och här och nu på ett härligt sätt. Ett litet flyende. Men det kan man behöva.

Idag saknar jag att prata med Fredrik. Ingen förstår nyanser så bra som han.

Nya tider

Nu är det måndag och nya tag. Helt nya och andra tag efter en utarbetad plan. Seså! Ska nog gå vägen det här. Hannas nya smarta plan för att tillskansa sig ett jobb utan att bli vansinnig under tiden. Kommer gå utmärkt. Säkert. Snart sätter jag igång. Om en halvtimme börjar det!

Helgen var sjukt bra och intensiv. Bror och jag skulle segla Ornö runt. Kappsegla alltså. Ujuj. det började redan klockan kvart över sex på morgonen genom att brorsot hämtade mig i Polon. Mot Dalarö! Väl där packades båten lite halvnoga och vi drog iväg typ kvart över sju från marinan. Spegelblankt vatten och strålande sol! Toppen, tänkte vi - snart kommer sjöbrisen.

Efter någon halvtimme på tuffande motor äntrade vi viken som var samlingsplats och lade oss bredvid en gul familjebåt (kan ej sorten). Det bästa när man ska lägga till och det är trångt är att sikta in sig på någon båt med familj i - de är alltid glada och hjälpsamma och drar i tampar och kommer med glada tillrop. Vad man inte gör är att snajsa in sig bredvid någon Bavaria med killgång i likadana Piké. De tittar åt ett annat håll och man får skämmas om man komma åt båten. Eventuellt hänger de ut någon fender lite snorkigt. Alltså; vi siktade på familjebåten. Allt gick som smort! Puh, första utmaningen klar.

Det är liksom stressigt att hålla på med segling. Ofta händer saker så fort och man måste panikskrika lite dämpat åt varandra. Det är skräckblandad förtjusning. Nu har vi ju blitt lite vana och det går bra och lätt för det mesta men det uppstår ofta eller alltid dråpliga situationer man måste hantera.

Vid halv elva var det dags för start. I vår klass var det bara 10 båtar ungefär men starterna gick med fem minuters mellanrum så det var tjockt med båtar som försökte lägga sig i bra läge på fjärden. Jag blev lite stressad. Jeppe skulle hålla på och fixa med segel och grejer och langade rodret till mig! Ve och fasa.. Men gick rätt bra ändå. Vi gjorde några slag och sen gick startskottet och vi fick faktiskt en hyfsad start! Besättningen var taggad. Sen kan man säga att det gick... ehum utför. Plötsligt var det ingen jävla sjöbris längre och vi låg i stiltje i ett sund. Vår lilla båt med lågt lys-tal blev omseglad av ungefär hela startfältet och stämningen var minst sagt tryckt. Flerskrovsbåtarna låg iof still de med. Vi hade en jättekatamaran bredvid som det bara fladdrade i seglen för. Katastrof! Man kan liksom inte seglingstävla utan vind. Vi bestämde oss för att bryta när vi nådde Ornö huvud och det gått nästan tre timmar. Kändes inte roligt alls att sitta och vara stressad över att det inte blåste. Och varken jag eller bror var så sugna på att "segla" i tio timmar för att ta oss runt. Vi vände hemåt. Misslyckat värre tills vi läste resultatet och bara 63 båtar av 194 tagit sig i mål. För lite vind!!

På kvällen kom Linda över och vi åt thai på balkongen och en och annan GT. Söndagen var hotellfrukost och promenad och morsdagfirande.

Och nu är det måndag och jag får träffa killen jag gillar som uppslukats av pluggböcker hela helgen!! Hurra!