Soffan och jag

Jag har två soffor i min lägenhet. Det ser rättså knepigt ut. En är av den sköna sorten; man kan sitta i ett hörn eller ligga helt raklång. Skön som fan. Den andra är mer som en liten kant. Hård och obekväm och skavig men hemskt fin. Det är lite som med människor.

Jag tror jag ska göra mig av med den skaviga, om jag har hjärta. Jag köpte den för ungefär två år sen på annons på Blocket. Fell in love. Den bodde på söder i ett rätt tråkigt höghus men när jag plingade på dörren öppnade en kille i 30-årsåldern med fina snälla ögon. Det var urtjusigt i lägenheten. Reklambyråtrendigt, gamla reklamaffischer, designmöbler blandat med gammalt, ljust och stort. Fint som fan. Minns ett högblankt vitt golv som jag tänkte borde vara jobbigt att städa. Där bodde han med de fina snälla ögonen med en skitsnygg (såklart) flickvän med någotslags svarta draperade kläder och en svart katt (golvet??!). Jag provsatt soffan lite i ett hörn och köpte den sen direkt. Jag tror jag ville vara dem. Såna där som har koll på allt. Och så surfar de kanske på nån häftig strand ibland och tja, är ruskigt kära och allt det där. Knappt att jag ville gå hem. Fast jag har ju iof aldrig velat surfa.

Sen kom den kantiga, obekväma farande på ett takräcke med Andreas gamla 740, snäll var han som hjälpte mig. Den flyttade in i 25 kvm intill Karolinska. Där konkurrerade den ut den vita Klippan som fick flytta tillbaka till flickrummet.

Sen dess har vi varit polare, jag och min kant. Fast de flesta besökare ser lite besvärade ut när de måste sitta i den. Nej, den är inte känd för att vara bekväm direkt. Det funkar om man ligger raklång lite snett med huvudet i en konstig vinkel. Men snygg tycker jag att den är, jag blev lite lite häftigare kanske. Det var lite drömmen om ett lite annat liv.

Nu bryr jag mig inte så mycket om att vara häftig längre. Nu vill jag sitta och ligga skönt i en soffa som är grön. Och jag vill inte heller ha något annat liv.