Min far och jag

Min pappa är död. Det är ingen nyhet, det har han varit länge. Nästan så länge jag kan minnas. Han fick en hjärntumör som bara växte och växte och sen dog han. Han blev 43 år. Det är ingen ålder på en häst.

För mig har han ju nästan alltid varit död, men jag kommer på det ibland. Det är som jag har något svårt att greppa att jag kommer från två källor, en mamma och en pappa. Mamma är ju min självklara förälder. Men en pappa njeeeaaa. Dock finns han väl någonstans ändå där. Knepigheten har jag nog fått från mamma men gladheten från pappa. Eller Ulf, som han hette. Jag kallade mina föräldrar för Ingela och Ulf nr jag var lite. Ingela var lite svårt så det blev mest Illa istället.

Jag inbillar mig en massa om min pappa. Det kan vara lätt att tillskriva en död person en massa goda egenskaper. Dock vet jag lite hur han var; glad och social och att han hade en förmåga att ta alla typer av människor. Alla gillade min pappa. Min mammas knepiga mamma tom. Kanske gillade min mormor pappa Ulf mer än sin dotter Ingela. Pappa Ulf var intelligent och klurig och underfundigt rolig, det vet jag. Han kunde skriva bra som fan och även teckna litegrann. Han började som journalist och blev såsmåningom copy med egen byrå. En höjdare i svensk reklamvärld på den tiden. ´

Han var lång som fan och hade stort rött skägg, min pappa. Och så rökte han pipa och hade brillor. Jag minns honom mest med blå manchesterbyxor. Hade hade kontor på Kocksgatan och den var oändlig och mörk och på kontoret fanns en helt ovan lukt och en massa papper och roliga lampor. Jag var tre-fyra och hälsade på. Sen hade han käpp att stödja sig på och senare rullstol. Lite mer senare hade han en sjukhussäng man kunde fälla upp och ner, det tyckte jag var roligt.

Ibland tycker jag att det är tråkigt att inte ha någon pappa. Det kom aldrig någon som tog hans plats i vår familj. Jag kan tycka det är tråkigt när jag lyssnar på våra gamla proggskivor och vill veta vad han tyckte. Jag vill veta vilka böcker han läste, vilka skivor han gillade. Min mamma som var en oupplyst liten jänta från en arbetarfamilj fick hela sin intellektuella skolning från min pappa. Jag har hela grunden från henne. Jag kan tycka att det är tråkigt vid uppenbara festliga tillställningar - födelsedagar och jular. Jag kan tycka det är tråkigt att han inte fick träffa viktiga personer som jag gillar som jag tror han skulle gillat. Jag hade gärna velat lyssna på min pappa och någon kär pojkvän när de satt i ett annat rum och pratade.

Jag kan tycka det är tråkigt vid vissa tillfällen i vardagen, hade jag ringt min pappa när jag var glad? Eller kanske när jag varit ledsen. Det vet jag inte. Vi kanske inte hade varit nära om han hade fortsatt att leva. Mina föräldrar kanske inte ens varit ihop, det vet man ju inte det heller.

Trots att det är lite svårt att fatta att jag inte bara kommer från min morsa så tänker jag på det ibland när jag ser mina händer. Jag har dem från Ulf. De är identiska. Med intygande från min mamma.