Någon klok sa att man inte ska hålla på att fixera sig vid att hela tiden sträva uppåt, framåt. För så är det ju inte. Det går mer i cykler. Runt runt. Ibland är det bra och ibland är det dåligt.
Idag tycker jag att det är dåligt. Även om det egentligen är bra överlag. Det kommer lösa sig det här med jobb, tänker jag. Ingen fara. Och allt annat roligt och underbart som händer - vart är glädjen över det? Jag vet, jag vet - jag borde väl vara tacksam eller så.
Men idag när jag vaknade kände jag mig som ett utsketet äppelmos och ville helst av allt bara dra något gammal över mig och inte alls finnas till. Tyvärr kunde jag inte det heller, för jag hade sovit färdigt tyckte min kropp. Då kan man reta sig på det med, inte ens kan man sova när man inte vill vara med.
Och så är jag sur mot familjen och vännerna när de bryr sig, jag min otacksamma jävel. De säger att det går bra, att jag är kanon. Men va fint va. Fast jag vill inte höra på det alls utan är bara oerhört sur och grinig och vill fortsätta att tycka synd om mig. Framför allt får de inte störa mig med sina problem, usch och fy, det orkar jag inte.
Så jag sitter här och ser ut som en jävla kofta, utsliten och raggig och ful och hemsk och missunnsam och elak. Det är en sån dag. Det går över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar