Det är den här vackra tiden. Då det doftar och doftar och är sådär andlöst vackert nästan överallt. Grönskan är bedövande och skirt grön. Underbart och nästan lite hemskt samtidigt, det är den ensammaste tiden av alla. För dem som är det. Det är förgängligt med. Fruktansvärt. Det är som om tiden går snabbare just denna tid. Jag har en stor hägg utanför fönstret, det doftar så att man nästan svimmar.
Tänk så många skolavslutningar man har haft och så många jobbluncher utomhus i någon passa på att vara ute en stund-anda. Jag älskar den här tiden. Man lever lite mer. Man ser saker bättre. Jag tycker om årstidernas skiftningar. Hade det inte varit mörkt och eländigt hade man inte sett det ljusa nu. Det är kontrasten som gör det. Och så är det med mycket. Ledighet är bara ledighet i kontrast till uppbokad tid.
Idag kom Ulrika och Annette på fika på eftermiddagen, lite spontant. Det där gillar jag! När folk kommer utan att man planerar i flera dagar innan. Vi satt i köket och åt leverpastejmackor och rulltårta, superhärligt.
Sen efter någon timme kom världens finaste människa Anders som var ute och cyklade och plingade på. Kan inte förstå hur bra han är, den mannen.. Och med MIG liksom. Så jag följde med på en liten tur på hojjen.
Stockholm kanske är världens vackraste stad i dessa tider. Eller så är jag kär, kan vara det. Också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar