Goda Grannar

Jag har alltså flyttat till Vällingby. Så blev det. Vanligheten och förorten. Jag åker med Tunnelbanans gröna linje på morgonen till jobbet (!) förbi Vattenfalls komplex i Råcksta, egna hem-villorna i Ängby, spanar på Åkeshovsbadet, svischar förbi Brommaplan, över Tranebergsbron och sedan ligger staden där. Jag tänker lite på Kerstin Thorvall och pendlandet till småstaden. Det är inte precis samma men ändå.

Vi har en granne som är från Afganistan, han och familjen har balkongen intill. Han och hans familj, som man inte riktigt har klurat ut än hur många som ingår, verkar jämt vara på balkongen. De liksom lever där. Vi är lite svenska och håller och längs väggarna för att inte behöva interagera alltför mycket. Var och en håller sig till sitt. Men vi har i alla fall fått veta, eller ja, Anders har fått veta att Afganistanfamiljen har bott här i något år och att mannen i familjen läser på SFI. Han pluggar flitigt på balkongen. Mannen språkar helst med Anders. Han förhörde sig tidigt om hur många vi skulle bo i lägenheten och förvånade sig över att vi bara var två. Och inte gifta heller. Som sagt, jag vet inte alls hur många de är, och de har en uppenbart mindre lägenhet än oss. Jag skäms lite. Sen skäms jag lite till för att jag inte slår mig i slang med grannarna varenda gång jag äntrar balkongen. Det gör jag inte. Jag är bara svensk och blyg och ifred. Vill kanske läsa en bok och inte hänga över räcket och käka frukt med Afganistanmannen. Detta skäms jag över. Jag är så ickefri i sinnet känner jag då. Jag borde känna mig berikad osv och helst bjuda på te och kanske starta en liten grupp med Afganistankvinnorna. Kanske det, kanske. Hehe.

Annars har vi Inga Karlsson på våning 1. Hon och hennes man introducerade sig när vi flyttade in. Jag var svettig och osnygg men hälsade artigt på Inga Karlsson och man. De är nog säkert 80 år, men har fin balkong.

På samma våning som oss bor även en thailändsk familj och en Schmith. Spännande.

Ändå är Vällingby som att komma hem. Jag kan de där femtiotalsgatlyktorna och utecentrumet man åkte till när man skulle handla vinterjacka när man var liten. Jag kan varje station in till stan. I Blackeberg klev gymnasie Dr. Martens av i tre år. Det känns hemtamt allting. Jag trodde inte att jag skulle uppskatta det på det viset jag faktiskt gör.